Just nu är min gråt tyst och mina tårar är hemliga.
Jag längar efter den där galna gråten. Den barnsliga "ingentingblirnånsinbraigen"-gråten. Jag vill gråta tills jag skriker och bara låta kroppen skaka sönder av sorg. Jag vill gråta, skaka och slå tills tårarna tar slut och tomrummet inom mig inte längre är fyllt av tunga grå regnmoln som bara väntar på att få dränka mig inifrån. Jag har inte gråtit den gråten än. Inte ens första timmarna, inte heller den första oändligt långa natten. Därför att jag alltid varit omringad och vaktad av folk och det är så svårt att släppa fram den där förtvivlade gråten när någon sitter bredvid och försöker trösta. Men jag måste gråta den. Ensam. Och snart. Först då känns det som att det kommer kunna vända på allvar.
Jag har gråtit mer den senaste tiden än jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Det är det enda sättet jag kan använda mig av, det är det enda jag förstår; tårar betyder sorg och tårarna drar med sig sorgen bort från smärtan.