Jag har sommarlov men det är svårt att njuta av det när hela livet känns skit och uppochnervänt. Medans andra invigde sommarlovet med bad eller glass eller fest eller vad det nu var, inledde jag mitt gråtande i Iris säng.
Det är verkligen inte lätt hela tiden, det kommer stunder när tankarna oundvikligt smiter igenom den där spärren som egentligen borde hålla dem ute och i dom stunderna behöver att någon är där och håller koll på mej. Jag är ärdd för att vara ensam allt för långa stunder i taget just nu och alla dom som vet hur ett trasigt hjärta känns, förstår vad jag menar när jag beskriver det som om en kniv stacks ut och in i mig konstant. Det finns där hela tiden och då blir det svårt att njuta av att det är sommar. Det var inte såhär jag tänkte mig att sommaren skulle bli.
Jag måste få vara ledsen nu, och tro mig, ledsen är jag också. Det går bra att spela ett par timmar i sträck men sedan kommer dom där mentala sammanbrotten då minnena och tårarna oundvilkligen svämmar över utan att jag kan göra något. Jag har tröttnat på att tänka på om folk ser eller bryr sig.
Men. Även om tunneln känns lång och väldigt svart just nu kommer det ju ljus till slut. Och om jag fortsätter att intala mig själv det så kommer jag kanske även kunna tro på det tillslut. Trots att våra samtal är jobbiga och gör ont gör de ändå nytta. Jag är lugn just nu. Kanske beror det på att jag inte sovit ordentligt på ganska länge men det känns samtidigt som att jag är lugn inuti. Visst, imorn kommer jag med ganska stor sannolikhet krisa igen men just nu är jag (av utmattning?) inte påväg att ramla.
Ska försöka ta vara på att jag känner mig tilräckligt trött för att sova.