Sedan igår eftermiddag är jag inte längre en sådan där liten sprallig och nyfiken regnbågsfisk eller vad de kallas. Jag är snarare en sten nerborrad i havsbottnen. Jag är trasig och tom och tårarna rinner oavbrutet utan att jag på något sätt kan kontrollera dem.
Har återigen hamnat i en sådan där situation när jag förundrar mig över att resten av världen inte har stannat. Mitt liv och hela mitt känslomässiga register har skakats om och vänts ut och in fler gånger än vad jag kan klara av att hantera, men alla skrikande studenter bara åker vidare på sina flak.
Jag visste att jag utsatte mig för en ny fara när jag lät bli att bygga upp en vägg att skydda mig bakom när det här väl hände. Det var medvetet och helt frivilligt. Men att det skulle göra såhär ont kunde jag inte ens ana.
Tre veckor av olidlig väntan för att kanske sjunka ännu djupare sedan, är de värt det? En människa med en logiskt tänkanade hjärna skulle kanske säga nej men jag tänker för tillfället inte med något annat än hjärtat.

Paus.

Fan.