Jag vaknade vid halv tio och var nästan tröttare än när jag somnade fyra timmar tidigare. Alarmet pep obarmhärtigt och jag ville stanna i den mjuka och varma världen under täcket hela dagen. Men när plikten kallar så måste man offra sig.  Väl ute på gatan var det inte så hemskt som jag trodde. Solen sken! Och det var varmt! Lite av den där sprudlande galenglädjen som jag älskar att känna kom tillbaka, det är ju trots allt nästan vår nu. Jag ångrar att jag inte gick till tunnelbanan. Borde bojkotta de där hemska bussarna efter allt ont de gjort mot mej
Att jag nästan somnade på tåget sedan berodde mer på att paret mitt emot mej satt och diskuterade pizzor än att jag var trött (säger vi).
Och tidspessimist som jag är befann jag mig på jobbet hela fem minuter innan utsatt tid. Hade jag inte jobbat hade jag stannat ute hela dagen. Det är så varje vår. Den första dagen varje år när man känner att solen faktiskt värmer och att iskylan man har inom sig börjar tina upp igen efter en lång vinter, är en dag av lycka för mig. För två år sedan var jag i Paris den dagen. Jag minns att jag hade röd halsduk. Förra året var några veckor innan Irlandsresan. Vi satt på skolgården eller ute i Libourne och älskade södra Europa. I år har jag känt mej ovanligt varm hela vintern. Men den första riktiga vårdagen kom någon gång i slutet på februari. Jag gck till skolan och på kyrkogården upptäckte jag att solen värmde för första gången på många månader. Tänk att man kan bli så glad av så lite.