Jag väntar.
Here's the deal: Marockanerna är försenade. De skulle komma imorse vid elva men de kommer ikväll vid halv tio. Och det enda jag kan göra är att vänta, vänta, vänta.
Det finns så många olika slags väntan. Den bästa är förstås när väntan och längtan blandas för att man vet att man väntar på något kul, Sådan väntan kan nästa göra ont men samtidigt är det det bästa av allt. Den är så lätt att relatera till, alla har väl känt så någongång. Inför julen eller födelsedagen tillexempel. Då går tiden fram till det roliga ofta för snabbt men när det väl händer är det över på nolltid. Mitt bästa minne av sådan väntan är när jag satt på flyget hem från Frankrike i juni förra året och såg skärgården nedanför mej dränkt i rosaskimrande solljus, och jag visste att snart, snart får jag träffa de människorna jag älskar mest på hela jorden.
Sedan finns det den där nervösa väntan, när man vet att något jobbigt eller obehagligt kommer hända. Då tycks tiden fram till den där utskällningen eller mardrömsprovet man inte har pluggat till gå alldeles för fort.
Just nu vet jag inte på vilket sätt jag väntar. Kanske lite av båda. Eller så vill jag gärna vänta på det första sättet men gör inte det. Försöker att inte ha så höga förhoppningar på den här veckan, på så sätt kan man inte blir alltför besviken.