"On ne déteste correctement  que quelqu'un qu'on aime profondément."


Jag hade ett konstigt behov av att alltid veta hur saker skulle bli. Jag hade svårt för att lämna rummet stökigt när jag gick (snarare sprang) till skolan på morgonen, eller sätta mig och plugga när sängen inte var bäddad. Jag hade ibland en väldigt jobbig tendens att planera in precis allt, hur när och var saker skulle hända. Funkade sedan inte min plan, det kunde hända någon liten småsak som jag inte planerat in eller att något gick fel eller ännu värre, att någon annan ändrade på mina planer då kunde en hel dag bli förstörd. Det kallas för att vara ett pedantiskt kontrollfreak tror jag, och det är väl på sätt och vis en bra egenskap ibland, för det hjälper till att strukturera upp skolarbete och sådant en del.
Men det har visat sig att den där "förmågan", somehow, har försvunnit mer och mer sedan... ja, sedan november i stort sett. Och jag hittar inte tillbaka. Jag varken pluggar eller sover tillräckligt, men mår inte ett dugg sämre (inte betygen heller konstigt nog), vilket går emot alla normer. Den där förmågan att planera upp dagen har minskat drastiskt, men eftersom det knappast märks så gör det inget. Marken har blivit mycket ostadigare att gå på, men det gör mig också dubbelt så glad. Det där lilla kontrollfreaket bor fortfarande inom mig trots allt; jag gillar inte sprit eftersom jag inte vet vad som kommer hända och jag städar fortfarande (men på ett mer o-organiserat sätt, istället för att göra som man ska slänger jag bara in allt i garderob eller byrå och stänger så ser det i alla fall ordentligt ut på utsidan).
Jag undrar bara om det hade blivit så här oavsett dagens situation. Hade jag fortfarande levt ett inrutat liv när de allra flesta dagar kändes bortkastade?
Nu för tiden är dagarna ibland tråkiga, men aldrig aldrig känns de bortkastade. Jag kanske överdriver något, jag mådde bra även när jag var pedantisk.
Jag vet inenting längre. Jag vet inte hur det blir imorgon, eller nästa vecka, vilket jag kanske inte hade klarat av förut. Självklart skulle jag kanske vilja veta det ibland, förbereda mig, bygga upp någon slags sköld så det gör mindre ont, men då också ta bort hälften av allt som är roligt och spännande. Jag läste något liknande "Allting blir bra i slutet. Är det inte bra, så är det inte slut än."
Jag tvingas till att leva dag för dag, och det gör mig väldigt lycklig.
Är det sådant här som kallas att växa lite, eller är det bara jag somvill tro det?