När jag var elva eller tolv sparade jag min veckopeng i flera månader för att kunna köpa en delfinlampa. Då, för 7 år sedan, tyckte jag att den var vacker. Idag skulle jag aldrig ens överväga att lägga ner så mycket pengar på något så fult.
I alla fall. När jag kom till affären efter månader av sparande, så fanns inte lampan kvar. Jag kan fortfarande känna hur besvikelsen sved när jag gick hem igen. Jag hade förlorat något vackert.
Vad jag menar är inte att ni ska läsa om hur ledsen jag blev för att jag inte fick en fånig delfinlampa när jag var tolv. Det jag menar är att ingen tycker om att att inte få som man vill (vilket ju inkluderar att inte få det man vill ha), och besvikelsen gör ont. Det är alla bekanta med.
Vissa besvikelser gör mer ont än andra. Vissa sitter kvar länge.
Att inte få som jag vill är något jag har blivit alldeles för bekant med de senaste månaderna. Du försöker så jävla hårt, på alla möjliga olika och omöjliga sätt, och ändå får du inte det där du så gärna ville ha.
Lampan betydde och betyder ingenting jämfört med vad jag inte kunde få den här gången.
Det gör inte sådär skärande ont, inte juni/juli-känslan av att någon konstant sticker mej med en kniv rakt i hjärtat. Det sitter som en slags molande värk någonstans.
Ja, jag är självisk, för jag tänker bara på mej själv just nu, på vad jag inte fick och vad jag så gärna hade velat ha. Jag är självisk och jag bryr mig inte om det alls.
Besvikelsen svider, så är det bara. Så var det när det gällde lampan och så är det nu. På olika sätt men ändå samma känsla.

Jag förlorade något så jävla vackert.