Herregud klockan är halv två och jag ska jobba imorgon. Jag ska även plugga. Och vara trevlig mot släktingar som är här på besök från Frankrike. Just nu känns det inte som om jag kommer klara av något av det. Gårdsfesten här utanför får mig i mitt just nu ganska dimmiga tillstånd att känna mig, om möjligt, ännu mer ensam och ännu mer utstängd från världen. Konstigt, för igår var jag i högsta grad en del av den. Ibland skulle jag göra vad som helst för att byta ut hur mitt dumma känsloliv fungerar. Ingen timme är den andra lik.
Jag tar ut förlusten i förskott. Säg vad ni vill om det men så är det. Den simpla anledningen till varför jag gör det är för att dämpa smällen som jag ändå kommer få ta. Jag har längtat så mycket men nu vill jag inte göra det längre. Med dom här dåliga oddsen vågar jag inte hoppas, så är det. Samtidigt får det mig att känna mig extremt skyldig. Som att det blir mitt fel nu, eftersom jag inte tror längre. Jag vill ju, men jag vågar inte hoppas på det, förstår du?
Skrev ett långt, långt mail till (tyska) Marion, och under timmen jag var sysselsatt med det dämpades alltihop ner lite.
Nej, usch, jag förstår inte varför det ska vara så jäkla jobbigt.
Nu ska jag absolut gå och lägga mej, har rdean sutiit uppe mycket längre än jag borde. Allt blir ju värre på natten och det vet jag egentligen. Nu ska jag skynda mig i säng för att få så mycket sömn som möjligt och imorgon kommer det kännas bättre. Imorgon kommer det kännas som att det nog blir bra, oavsett. Precis som alla andra dagar.
Jag kommer förmodligen ångra att jag skrev det här, men i brist på någon att prata med så måste mina känslor få luftas någonstans. Annars skulle allt det här gjort mig galen(galnare) för länge sedan.