Jag kan absolut inte sova så here we go, alldeles för sent nattbloggande, det var ett tag sedan sist! Imorgon börjar sista skolveckan innan jullovet och jag är redan otaggad. Inte så mycket för att det är mörkt och sådant sheisse, men vi har en dum jävla filosofinlämning innan jul och jag avskyr min filosofilärare och hans icke-befintliga pedagogik. Blää.
I fredags var det exakt sex månader kvar till studenten och det ska bli så skönt. Det spelar faktiskt inte så stor roll att det här ska vara de "bästa åren", även om gymnasiet överlag har varit bra så vill jag aldrig mer tillbaka till en skola som den jag går i nu. Jag orkar inte känna mig "sämst" fast jag egentligen inte är dålig, jag orkar inte med pressen.
Planerna efter gymnasiet är än så länge lite smått luddiga. Det är så läskigt att planera... Det vore skönt om man kunde leva dag för dag och vara sådär galenglad över det man har, men det är så svårt att vara sådan. Även om jag försöker.
Försöka sova är något jag borde göra just nu, men efter helgens felvridning av dygnet kommer det nog inte hända förrän om sisådär en timme.
Det är fascinerande hur olika fort tiden kan gå. Om en och en halv vecka är det julafton, fast det inte känns mer än en månad sedan jag var på Gotland.
Underligt nog återvänder jag ofta till just den veckan i minnet. Lite som ett avstamp var den, innan den riktiga, fast nya, vardagen kom. Ibland undrar jag fortfarande om jag vant mig vid den. Ena stunden känns allting stablit och bra, som att jag har relativ koll på läget och kan lyckas med det mesta, till och med ha ett liv bredvid skolan. Ibland blir det bara kraschlandning och pannkaka av allting och då blir jag liten och ynklig och oroar mig för hur allting ska bli. Men å andra sidan, vem gör inte det...
Nu blev det ganska mycket text för ganska lite innehåll. Det är för att det är så svårt att skriva vettigt när saker går rätt bra. I och för sig skriver jag kanske aldrig ovettigare saker än när jag mår dåligt, men då finns det helt plötsligt oändligt mycket att uttrycka i hjärtaochsmärta-genren.
Nu finns det inte så mycket.
Fel. Det finns där, men jag vill inte dela med mig lika mycket för då blir det på något sätt lite tråkigt, det kommer ju antagligen bara visa sig att alla andra har känt eller känner precis som jag gör just nu. Inte för att det egentligen gör min lycka mindre unik men det känns ju så.
Men ja, jag är lycklig. Glad.
Bortsett från filosofi-fanskapet såklart.
Och man kanske kan lära sig att välja hur mycket saker ska få påverka, så slipper det bli helt mörkt igen.
Hoppas.