Många av mina vänner, kanske till och med de allra flesta, tar studenten i juni. Jag skulle kunnat vara bland dem om jag inte hade bestämt mig för att det franska språket var viktigare. Just nu känner jag att jag hemskt gärna skulle velat vara en av dem. Jag ser, hör, känner studenten överallt; skivor, mössor, projektredovisningar, you name it.
Just nu finns det så mycket jag vill göra och hinna med, kurser jag vill läsa, platser jag vill se. Visserligen betyder gymnasiet trygghet, ännu ett litet tag har jag mina rutiner och jag vet hur jag ska vara på platsen där jag nu befinner mig.
Men jag känner det mer och mer; jag vill ut!
Ett år till. Om ett år får jag min alldeles egna studentmössa, med den franska flaggan på. Om ett år står mitt namn på ett av blombladen som snirklar sig runt psalmpappret.
Ett år till.