Jag har nyss flyttat en hög kläder från sängen till en stol, det känns väldigt produktivt plus att jag nu får plats i min egen säng vilket är bra. Min bror är arg på mig. Han tycker inte att jag tar honom på allvar. Det gör jag kanske inte heller. Han hävdar att mjukdjur har känslor. Jag hävdar att de bara är av tyg och därmed inte är kapabla till att känna någonting. Även om de ser ledsna ut på ögonen.
Jag är inget mjukdjur fast jag ser ledsen ut på ögonen ibland, och jag känner mycket. Just nu är jag rädd för framtiden. Jag vill inte att minnet av den här tiden ska komma tillbaka om några år så som minnena av gamla sommarlov kan göra nu; minnet av hur det lät när en humla studsar mot fönsterrutan på landstället och hur jag lekte häst på grusgången. Och det minns jag bara när jag ser in i någons ögon under en längre tid. Vilket jag har hunnit göra denna helg.
Så får det inte bli. Skulle inte "den här tiden" kunna få vara ett tag? Det önskar jag.
Känslan av att allt ska förändras och att jag ska bli lämnad ensam här är rent ut sagt gastkramande. Inte så att jag inte vill att andra inte ska få följa impulser och drömmar. Jag är bara rädd för att de innebär oönskade avslut. Och så lever jag. Med gråten i halsen ett par dagar, innan det förhoppningsvis går över.
För om det inte var så att inte ens orden, som hittills har tagit mig igenom allting, räcker till, då skulle jag kanske kunna förklara hur det känns när hela hjärtat bubblar och sväller av kärlek när jag är med dig. När jag ser på dig. När jag tänker på dig.
Och hur oåterkalleligt och blodisande rädd jag blir när du pratar om att åka så långt bort.
Sedan försöker jag tänka att just nu finns. Att just nu är allt jag har och att det alltid kommer vara så.
Ikväll ger det ingen tröst. Det konfirmerar endast vad jag inte verkar kunna få ur huvudet.
Att jag inte vet hur det ska bli.