Idag hade jag en spontan skypedate med Charlotte. När jag jämförde hennes nuvarande situation med min egen för lite mer än ett och ett halvt år sedan satte en minnesprocess igång i min hjärna och den har varat hela dagen.

Det är konstigt hur tiden har gått så fruktansvärt fort för jag minns precis hur det var då. Hur jag läste och läste om vartenda ord du skrev för att kanske kunna urskilja om det låg något mer bakom än bara vanlig vänlighet. Hur jag hintade och hur du inte förstod. Hur jag kunde komma till skolan efter en onsdagkväll eller en uppesittarnatt och så detaljrikt som möjligt försöka beskriva för Iris, Louie och Sanna exakt vad du hade sagt och vad du hade gjort och hur och vad det kunde betyda.
Och så var det den där dagen. Jag fick veta något som kanske bara några månader tidigare skulle vänt min värld uppochner. Men det kändes ingenting. Som det yttersta beviset på att det blåste helt nya vindar och att det var okej. Att det var dags. Det kanske märktes, eller så var det bara en slump att allt skedde samma dag. Men det var den 24.

När jag sitter ensam hemma en kväll som den här och känner mig ensammast i hela världen och saknaden bara gräver djupa, djupa hål i hjärtat så är det sånt här jag återskapar. För att milen ska kännas kortare och Stockholm inte lika tomt. För att det ska kännas mindre ensamt att det enda jag har att krama om när jag alldeles strax lägger mig för att sova, är min kudde.
Jag saknar dig.