På onsdag går min bror ut nian. Det fattade jag inte riktigt förrän idag. Att han har blivit lika stor som jag var det året jag flyttade till Frankrike. Det var också året han växte om mig.
Nu har ytterligare fyra år gått men ändå har jag inte insett att han är stor. I korta glimtar har jag visserligen sett min nya, vuxnare bror. När vi vid enstaka tillfällen har pratat om stora, viktiga saker som varför folk slutar älska varandra eller när han frågat mig om råd för framtiden, har jag sett den där stora, kloka killen han nog egentligen är nu.
Men för mig är han fortfarande lillebror. Lilla lillebror, som jag skulle skydda och slåss för tills jag stupar om någon gjorde honom illa.
När jag gick ut nian var jag stor. Jag kände mig vuxen, klok och världsvan. Men min brors händer ser fortfarande likadana ut som de jag höll honom i när han som fyraåring inte kunde sova, så det är omöjligt att han skulle kunna vara lika stor som jag var.

Där under lillebrorsytan skymtar dock någon. En stor människa, med ett djup jag inte känner igen.
På onsdag tänker jag sitta i kyrkan och se min lilla lillebror sluta grundskolan. Jag kommer vara en så himla stolt storasyster.