Har suttit och läst igenom gamla blogginlägg i brist på annat att göra, och saknar att jag kunde skriva så öppet om vad jag kände. Visserligen tyckte jag inte då att det var så öppet, utan snarare kodat till max men när jag läser det nu vet jag ändå precs vad jag menade. Det känns också som om jag har tappat gnistan i det jag skriver, huvudsakligen därför att jag mår bra men kanske också av andra orsaker? Särskilt noggrant har jag läst mina inlägg mellan juni och december 2008. Oj, så jag skrev då.
Medan jag satt där och läste hoppade en liten röst i mig fram och sa "Tänk om du skulle ta och skriva ner vad det är som rör sig i ditt huvud just nu. Försök i alla fall".
Ska jag vara ärlig så rör sig de flesta av mina tankar kring framtiden för tillfället. Det handlar väldigt mycket om hur mycket hänsyn man ska ta till andra när man gör sina val och tar sina beslut. Och jag funderar på hur mycket hänsyn andra tar till mig. Jag har ingen lust att ha min kropp i en stad och mitt hjärta i en annan och trots att jag klagar hela tiden så tycker jag om tiden som pågår just nu och jag är inte särskilt pigg på att den ska ta slut. Fast vad kan jag göra åt att tiden går? Svaret är ingenting, för om det är något jag vill mindre än känna saknad så är det att förstöra för någon annan. Så går mina tankar, runt runt runt. Vad som är säkert är att det kommer bli en annorlunda höst. För det första vet jag inte vad jag själv ska göra. Antagligen stanna här i Stockholm och läsa lite strökurser eftersom jag inte vill sluta dansa. Det kan låta som ett fånigt skäl, men dansen är det roligaste jag vet och den har gett mig så mycket och hållit mig uppe. Det är inget man lämnar bara sådär. För det andra flyttar en av mina äldsta och bästa vänner till ett annat land. Jag tror inte jag har förstått än vilken omställning det kommer bli för mig. I fjorton år har hon aldrig varit längre bort än några kvarter, nu kommer hon helt plötsligt finnas i Bristol. För det tredje känner jag mig inte ett dugg säker på hur man har ett distansförhållande. Och här kommer vi till kärnan av det hela tror jag. Hur sjutton är det mänskliga känsloregistret funtat när det SAMTIDIGT som man oroar sig för maj eller sommaren eller hösten är omöjligt att känna sig säker på att något finns där alls om en timme eller om en vecka. Jag förstår inte, och jag kan inte vara den enda. Kärlek är ett underligt ting för det tvingar en att på sätt och vis absolut leva i nuet men på samma gång tänka frammåt om man har några som helst intentioner att behålla den. Och det har jag. Om jag så aldrig har haft det innan så har jag det nu.
Jag blir helt enkelt fnattig av det här.