På onsdag kväll vankas det studentbal för avgångsklasserna på skolan. Och nej, jag har inte varit särskilt taggad. Alls. Dels för att det kostar mycket pengar (som jag visserligen slapp betala då mamma erbjöd sig att göra det i ett desperat försök att få mig dit över huvud taget), dels för att jag inte tycker om att strutta runt i klänning och andra diverse utsmyckningar. Men nu ska ni - har ni sett på maken katten dansar naken - få höra dagens, veckans, månadens, årets, livets konstigaste sak: Mathilda tycker det här ska bli skoj! Skoj att ha klänning, skor med klack och målade naglar. För definitivt första (och enda?) gången.
Otroligt tjejig har jag varit minsann som inte bara planerat outfit och frisyr in i minsta detalj utan även rådfrågat och överlagt med andra om sagda outfit och frisyr samt skaffat hårfixare i form av bästavän. Ni förstår vilket steg det här är för mig va?!
Jag har även under den senaste tiden suttit på första raden och sett allt jobb, all tid och all energi som Sanna och Sabrine lagt ner för att det ska bli en lyckad kväll. Vilket jag är övertygad om att det blir.
Det fanns i mitt huvud en överhängande risk för att hela baleriet bara skulle blir ett pretantiöst och snuskigt dyrt fåneri, så som saker har en tendens att bli på min skola. Men jag har ändrat mig.
Det blir nog en strålande och uppklädd kväll till och med för tjejen-som-var-sjutton-första-gången-hon-höll-i-en-flaska-hårspray.
Det bästa av allt är att hela kalaset kostat mig exakt 110 kronor!




Okej, det är kanske inte det bästa av allt. Men det är bra!