Jag vill blogga mer och skriva oftare, längre, bättre. Men det går dåligt. Livet lunkar sin stilla lunk och jag längtar framåt. Jag längtar efter saker som kommer hända snart. Som till middagsfestmys hos Veronica på lördag. Och nästa danslektion (det har blivit en ordentlig tempo- och nivåhöjning den här terminen, det är så himla svårt och så himla roligt). Jag längtar till sådant som ligger lite längre bort, men ändå inom räckhåll. Nästa långhelg i Linköping och resan till London i november med Amanda och Emelie (den kommer bli legendarisk det känner jag på mig).
Och slutligen längtar jag till sådant jag önskar ska hända, men som ligger alltför långt in i framtiden för att man ska kunna veta något konkret om. Flytta hemifrån, kanske byta stad, plugga något. Ta nästa stora kliv.
Men som sagt, det dröjer än. Tills vidare fortsätter jag jobba halvtid, fortsätter fylla mina lediga dagar med sådant jag inte hunnit förut, fortsätter försöka vänja mig vid att så mycket av tiden jag tidigare var van vid att dela med någon nu är tid med enbart mig själv. Det går ganska bra faktiskt. Jag är mindre frustrerad och mindre uttråkad nu än innan. Men det är klart, att när vi är tillsammans känns dagen lite finare, höstvinden lite varmare och skrattet lite lättare att fånga. I min värld är det dock inga konstigheter att det är så det känns, bara en helt galet fantastisk ynnest, och inte heller förhindrar det att jag kan känna mig lycklig nästan all övrig tid också.
Och då är det bra.