Så väldigt fin helg. För en gångs skull kändes tre nätter som mer tid än det faktiskt var. Ändå är det lika svårt att kliva på det där jävla tåget på söndagkvällen. Kliva på det där tåget som ska ta en med sig hem igen tänkte jag först skriva, men det känns inte som att komma hem när jag kliver av på centralstationen i Stockholm. Det finns ingen som väntar på mig här och jag känner mig så väldigt liten när jag faller in i ledet av människor som strömmar genom stressgången mot tunnelbanan. Obetydlig. Lite bräcklig. Med ett ganska tungt hjärta. Det är tur ändå att man har det där hjärtat, så man kan spara fina minnen och känslor där och sedan plocka fram dem så att det åtminstone glittrar lite inuti en själv när det känns ensamt. Att ligga tillsammans på en stor gunga och känns vårsol i ansiktet eller diskutera huruvida den där saken på lekplatsen är en panda eller en skelett-katt (självklart en panda, vem skulle göra en skelett-katt?) är sådana saker som glittrar.
Den här helgen har jag gjort mitt första örhänge också. Är ganska stolt, men får visa en annan gång. Imorgon ska jag nämligen ut och skaffa mig en körskola innan jobbet så det är jättedags att sova.