Stockholmssyndrom ur Linköpingsperspektiv.

Jag är i Stockholm över helgen. Mysigt att ta lite tid till att träffa familj och kompisar igen men fy vad jag inte har saknat stämningen här i Stockholm. När jag klev av tåget på Centralen i torsdags eftermiddag var det maximal rusningstid och jag blev armbågad och knuffad och skuffad av alla stressade människor när jag försökte ta mig genom stressgången bort mot tunnelbanan. Natten mellan fredag och lördag åkte jag och Emelie tunnelbana hem från Amanda vid halv två och jag blev nästan lite illamående av alla högljudda, fulla människor som luktade för mycket öl och cigarett. Igår var jag en sväng på stan och fy vad det kryllar av folk på Drottninggatan, det är nästan obehagligt.
Det är knappast så att det här har kommit sedan jag flyttade men det märks så mycket tydlligare nu när jag inte bor kvar. Minns att Fredrik brukade klaga på hur mycket människor det fanns i den här staden när han kom hem på helgerna förra året. Då förstod jag inte ("det är ju precis som det alltid är") men jag förstår nu. Stressen, hetsen, jagjagjag-tänket, det är inte ett dugg trevligt och får mig att längta tillbaka till lugnet i Linköping. Det värsta är att jag märker att jag blir likadan av att vara här. Jag går också fort och himlar med ögonen åt folk som står i vägen.
Ja, jag älskar Stockholm. Såklart jag gör. Det är ju min hemstad och det är här jag har växt upp. Men det jag älskar är staden. Stockholm är den vackraste staden jag vet. Det jag inte tycker om (alls!) är hur människorna här beter sig.
Ändå är det inte helt utan sorg jag åker härifrån imorgon. Det kommer kännas lite tungt i hjärtat att lämna alltihop, trots allt.
Men det ska bli skönt att komma hem.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0