Då har man alltså lämnat den första egna lägenheten bakom sig. Kändes så knäppt att gå genom rummen en sista gång och säga hejdå till allt som var vårat första alldeles egna. Nu har jag alltså blivit ett ensamhushåll i en etta på 29 kvadrat mitt i Studentryd! Känns väldigt spännande och mycket nice, men det är knappt på riktigt än eftersom jag bara slängde in alla mina grejer och åkte tillbaka till Stockholm. Och mer än så blir det inte på ett bra tag för på måndag morgon flyger jag till Frankrike, Pau, och pluggar franska i tre månader. Kommer även passa på att hoppa över den tråkiga delen av vintern, vilket känns mycket bra samt beta av att ha bott i studentkorridor, vilket känns lite som något man bör ha gjort någon gång under sitt studentliv och då kan man väl lika bra göra det i Frankrike.

Känner mig över huvud taget rätt pepp på Pau, kommer säkert bli grymt och roligt och allt sådant, även om det finns mycket att sakna här hemma och trots att jag så himla gärna vill göra iordning i min nya lägenhet.

De här sista dagarna hemma går ut på att klämma in så mycket kvalitetstid som möjligt med så många som möjligt, packa väskan och tokpussa Fredrik.

Önskar jag hade mer tid, till typ allt egentligen. Märkte det extra mycket idag när jag träffade mina LD:are (bästastebästa) och man bara vill stanna och prata mer för det blir ju så sällan nu för tiden, men alla behöver gå vidare, hinna med bussen, göra sina saker och leva sina liv utspridda över hela Sverige (och utanför också ibland). Och även om fika och ett traditionsenligt julklappsutbyte ger en bra dos LD-värme och dessutom en någotsånär detaljerad uppdatering om alla andras liv så bidrar det också till känslan av att vi inte ses tillräckligt ofta längre.

Det är så det är att bli vuxen, tror jag.