I was dancing the whole way home.
Då har man alltså lämnat den första egna lägenheten bakom sig. Kändes så knäppt att gå genom rummen en sista gång och säga hejdå till allt som var vårat första alldeles egna. Nu har jag alltså blivit ett ensamhushåll i en etta på 29 kvadrat mitt i Studentryd! Känns väldigt spännande och mycket nice, men det är knappt på riktigt än eftersom jag bara slängde in alla mina grejer och åkte tillbaka till Stockholm. Och mer än så blir det inte på ett bra tag för på måndag morgon flyger jag till Frankrike, Pau, och pluggar franska i tre månader. Kommer även passa på att hoppa över den tråkiga delen av vintern, vilket känns mycket bra samt beta av att ha bott i studentkorridor, vilket känns lite som något man bör ha gjort någon gång under sitt studentliv och då kan man väl lika bra göra det i Frankrike.
Känner mig över huvud taget rätt pepp på Pau, kommer säkert bli grymt och roligt och allt sådant, även om det finns mycket att sakna här hemma och trots att jag så himla gärna vill göra iordning i min nya lägenhet.
De här sista dagarna hemma går ut på att klämma in så mycket kvalitetstid som möjligt med så många som möjligt, packa väskan och tokpussa Fredrik.
Önskar jag hade mer tid, till typ allt egentligen. Märkte det extra mycket idag när jag träffade mina LD:are (bästastebästa) och man bara vill stanna och prata mer för det blir ju så sällan nu för tiden, men alla behöver gå vidare, hinna med bussen, göra sina saker och leva sina liv utspridda över hela Sverige (och utanför också ibland). Och även om fika och ett traditionsenligt julklappsutbyte ger en bra dos LD-värme och dessutom en någotsånär detaljerad uppdatering om alla andras liv så bidrar det också till känslan av att vi inte ses tillräckligt ofta längre.
Det är så det är att bli vuxen, tror jag.
Vavava?!
Och så sådär bara i ett enda svep har det gått en termin och jag är på jullov hemma i Stockholm och flyttar till en egen etta om tio dagar och flyttar till Frankrike i tre månader om två veckor. Herregud. Måste bli bättre på att skriva.
Vardag.
Joie de vivre!
Så himla värt:
- Att komma hem klockan sex efter ett riktigt, riktigt bra balettmys med eftersläpp.
- Att somna hos någon som är alldeles varm och mjuk,
- Att vakna upp och inte vara bakis alls.
- Att gå och dansa Lindy med folk man vanligtvis inte umgås med.
- Att åka till Stockholm på onsdag och träffa vänner, familj och söthund.
- Att söka bibliotekarieutbildningen på distans.
- Att saker alltid bara löser sig på något sätt.
Don't stop me now!
I fredags tog jag tag i cykelproblemen och fixade kedjan. Det var larvigt lätt och gick ut på att spruta lite jox på den. Varför har jag inte gjort det tidigare kan man undra. Har numera även en utomordentligt bra cykelkorg och en mugghållare samt nya cykellysen. Så bra. Däremot har bromsarna bestämt sig för att sluta fungera, speciellt bakhjulets, så den nya taktiken går ut på att bromsa så lite det bara går tills jag har tid att lämna in den hos någon cykelverkstad. Vilket jag trodde skulle bli idag, men råkar visst ha tenta i fonetik på onsdag som jag verkligen (verkligen!) måste börja plugga till, och ikväll gruppmöte med min grupp inför blåsets luciafest. Jaja, men imorgon då? Skola 10-17 och Lindy från 19... Nja. Onsdag? Lektioner och tenta. Och så vidare. Men vem behöver bromsar. Inte jag.
I flygande fläng.
Jag kan ju sluta inbilla mig att jag ska lära mig att ta det lite lugnt, och typ vara hemma mer. Jag flänger nästan jämt, men jag älskar att hålla igång. Igår kom jag hem från en fyradagars-visit i Halmstad och i helgen drar jag till Stockholm i knappt ett dygn, vilket bestämdes på ungefär tio minuter här om kvällen. Denna vecka blir det visserligen en hel del tentaplugg så kanske aningens lugnare tempo men har ändå planer på träning varje dag utom denna, fest på fredag och, som sagt, Stockholm i helgen. Vila och ta det lugnt gör jag hellre senare, man får passa på när det är kul.
I Halmstad hos Gulligullet Amanda.
How can you blame me for wanting to dance?
Det är franska här och där, på höjden och bredden och jämt. Och så blåset, som är så lätt att prioritera framför andra saker. Blåsrummet bredvid Baljan med sitt billiga te, varför skulle jag inte hänga där ungefär så fort jag har tid över?
Träna lagom, lite friskis med Alena, lite Lindy med Pernilla, förhoppningsvis snart irländskt med Elina och Frida.
När jag inte gör något av ovanstående försöker jag vara i samma rum som en viss pojke, för då är allt som bäst.
Eller, som nu, hinna hänga lite hemma och uppskatta faktumet att vår lägenhet faktiskt är en av de mest awesome jag varit i, åtminstone i den här staden.
Mellan dessa aktiviteter trampar jag runt på en cykel som har alla möjliga ljud för sig. Tänk er en knäpptyst biosalong och så någon idiot som knycklar ihop en enorm godispåse så högljutt som möjligt. Ungefär så låter min cykel, fast i sitt sammanhang. Utom när det regnar, för då låter den inte alls.
Ibland händer det kanske något som avviker lite från vardagslunken. Man kan till exempel bestämma sig för att ha en festlig kväll med sina vänner, dricka billigt vin, ramla med cykeln för att man i sin naiva vindimma tror att ens vän är tillräckligt nykter för att skjutsa omkring en, dansa på kravall i röd overall och somna när det redan blivit ljust. Upptäcka två veckor senare att blåmärkena fortfarande skiftar i lila, blått, grönt och gult.
Vara ganska pank sista veckan innan nästa CSN.
Ah, studentlivet.
À coup sûr!
Idag lämnade jag in min Frankrike-ansökan. Kommer officiellt inte vara i Sverige från början av januari till slutet av mars. Om ganska exakt fyra månader blir det hejdå cykel, lägenhet, pojkvän, blås och allt annat som är bra med den här staden. Känns spännande men läskigt.
>
I thought I would be older by now.
Idag är det första september. Kanske sista dagen på sommaren och första dagen på hösten. Jag sitter på balkongen och skriver, antagligen också för sista gången i år. Det är fortfarande grönt på gården, men inte så himla länge till. Vår blomma har redan fått flytta in. Så fort jag har skrivit klart gör jag också det.
Den senaste veckan har varit så konstig. Ingenting med det här skolåret kommer bli som jag trodde.
Jag är tillbaka på lärarprogrammet. Det tog ungefär en vecka. Men vet ni hur mycket man hinner fundera på en vecka? Hur mycket man hinner känna efter, tänka, ändra sig och ändra sig återigen. Fast egentligen är det lätt. PA var inte för mig. Inte klassen, inte ämnena, inte någonting. Jag håller inte på med prestige, jag vill göra det som känns bra i magen. Skola och utbildning är för viktiga saker för mig, det är där jag vill vara. Kanske inte som lärare hela mitt liv, men någonstans ska man börja. Så nu läser jag franska. Och jag älskar franska. Jag behöver bara lite tid mellan gångerna jag dyker ner i franska-havet, och nu är det dags. Därför kommer här nästa stora grej, något jag inte ens hade fantiserat om förrän i torsdags: jag åker till Frankrike i januari. I tre månader. Och läser halva våtterminen där. Mer om vad det innebär får komma snart, i ett annat inlägg. À bientôt, c'est promis!
"Vi som lever här i norr vet alltför väl att dagen i augsti kommer, den med det vassa stråket i vinden."
Hej. Tänkte berätta att jag ska blåsa liv i detta igen. Jubel!
Be my mirror, my sword and shield.
Jump.
Jag vill för mycket.
In between.
Jag har 3 poäng att komplettera för att bli klar med första året på lärarprogrammet. Det ska ordnas, sedan lämnar jag det bakom mig tills vidare. Det känns underligt, inte alls som jag. Jag brukar fullfölja det jag påbörjar, helt och hållet. Men inte nu. Nu var det viktigare att åka på tour med blåset än att skriva den sista essän.
Till hösten blir det nytt. Programmet heter personal-och arbetsvetenskap och jag vet inte mycket om det.
Och nej, jag är inte hundra på att jag gjort rätt men det vet man inte om man inte provar.
Sedan 2 juni är det sommarlov och allt jag planerade är redan gjort. Touren följd av en EM-resa till Kiev, Ukraina. Tog på krafterna, men helt klart värt det.
Har nu ett sommarlov framför mig utan jobb, utan några som helst planer.
Flyter i ett mellanrum.
5 år!
Idag fyller min blogg fem år! (eller egentligen igår eftersom klockan är halv ett). Den 28 april 2007 skrev jag mitt första inlägg här. Visserligen dröjde det sedan cirka två månader till innan skrivandet kom igång på allvar men en födsel är trots allt en födsel och firas ska det.
Jag har under våren knåpat ihop en lista över mina favoritinlägg under årens gång. Det är inlägg som jag tycker är extra bra språkmässigt, har en bra poäng eller som lite sådär i största allmänhet representerar vad jag upplevt de senaste fem åren.
Jag förstår att det kanske är roligare för mig än för er, men jag hoppas att det kanske kan vara lite intressant ändå. För att piffa upp det hela illustreras varje år med några bilder.
Låt mig presentera: Mathilda 16, 17, 18, 19, 20 och 21 år gammal.
2007
Om att gå från barn till vuxen: Den förlorade vulkanen.
Om att bli kär på riktigt för första gången: And I'm all mixed up.
2008
Om att älska någon som säger att han inte kan älska en tillbaka längre: We did the best we could, I think we did the best we could.
Om att må så dåligt att man bara vill dö: Sånt jag skriver när jag inte kan sova.
2009
Om att hitta en ny, ännu större kärlek: Because I'm in love with you.
Om härliga sommardagar och att må bra igen: I like you and you make me happy.
Om skoldagarna som kunde vara så fantastiskt bekymmersfria: Det var faktiskt ett ganska dåligt rim. Egentligen.
2010
Om de skoldagarna som däremot innebar endast krav och prestationsångest: Leave. Now. And. Never. Come. Back.
Om Irland, min andra stora kärlek: Until we meet again.
Om syskonkärlek: I never knew how lucky I was to have you.
Om distansförhållande och ensamhet: The thing I miss the most is waking up next to you. But I can wait. I can wait forever.
2011
Om att vara fri och upptäcka nytt: På resande fot.
Om att hitta sin plats på ett nytt ställe: So many treasures left to find.
2012
Om att tvivla på sin framtid: Dude, your perspective on life sucks.
Längre än såhär har jag inte hunnit. Jag har ganska fasta planer för resten av det här året men har inte riktigt hunnit berätta om dem än. Jag tror att det kommer bli bra. Jag känner mig inte vilsen längre. Är det något de här fem åren har lärt mig så är det att man alltid, alltid hittar vägen igen.
♥
Jag har under våren knåpat ihop en lista över mina favoritinlägg under årens gång. Det är inlägg som jag tycker är extra bra språkmässigt, har en bra poäng eller som lite sådär i största allmänhet representerar vad jag upplevt de senaste fem åren.
Jag förstår att det kanske är roligare för mig än för er, men jag hoppas att det kanske kan vara lite intressant ändå. För att piffa upp det hela illustreras varje år med några bilder.
Låt mig presentera: Mathilda 16, 17, 18, 19, 20 och 21 år gammal.
2007
Om att gå från barn till vuxen: Den förlorade vulkanen.
Om att bli kär på riktigt för första gången: And I'm all mixed up.
2008
Om att älska någon som säger att han inte kan älska en tillbaka längre: We did the best we could, I think we did the best we could.
Om att må så dåligt att man bara vill dö: Sånt jag skriver när jag inte kan sova.
2009
Om att hitta en ny, ännu större kärlek: Because I'm in love with you.
Om härliga sommardagar och att må bra igen: I like you and you make me happy.
Om skoldagarna som kunde vara så fantastiskt bekymmersfria: Det var faktiskt ett ganska dåligt rim. Egentligen.
2010
Om de skoldagarna som däremot innebar endast krav och prestationsångest: Leave. Now. And. Never. Come. Back.
Om Irland, min andra stora kärlek: Until we meet again.
Om syskonkärlek: I never knew how lucky I was to have you.
Om distansförhållande och ensamhet: The thing I miss the most is waking up next to you. But I can wait. I can wait forever.
2011
Om att vara fri och upptäcka nytt: På resande fot.
Om att hitta sin plats på ett nytt ställe: So many treasures left to find.
2012
Om att tvivla på sin framtid: Dude, your perspective on life sucks.
Längre än såhär har jag inte hunnit. Jag har ganska fasta planer för resten av det här året men har inte riktigt hunnit berätta om dem än. Jag tror att det kommer bli bra. Jag känner mig inte vilsen längre. Är det något de här fem åren har lärt mig så är det att man alltid, alltid hittar vägen igen.
♥
We are only as strong as we are united, as weak as we are divided.
Jag har en ganska galen familj. Och med familj menar jag inte enbart min mamma, min pappa och min bror. Det var länge sedan min familj såg ut på det sättet. I min närmaste familjekrets ingår även morbröder, mostrar, kusiner och beroende på tillfälle till exempel morföräldrars syskon och barn eller kusiners kusiner. Konstellationerna är många. Och banden starka. Just nu är det bland det viktigaste.
För snart en vecka sedan åkte jag akut upp till Stockholm för att hälsa på min mormor som vårdas på sjukhus för ännu en stroke. Hon mår inte bra. Hon mår så dåligt att min bror grät för mycket för att kunna vara kvar i rummet då vi besökte henne.
Då är jag så glad, så tacksam för de starka banden.
Samma kväll samlades vi allihop på familjens gemensamma restaurang. Vi satt tillsammans tills sent in på natten. Åt och drack och pratade. Och framförallt skrattade vi. Trots att vi alla bär på sorgen över vad som hänt, trots att en stol, kanske den viktigaste, stod tom den kvällen och troligtvis kommer göra det under väldigt lång tid framöver.
Jag älskar min familj så mycket för att de förstår att skratta i sorgen. För att vi gråter tillsammans också. Men framförallt för skrattet.
För snart en vecka sedan åkte jag akut upp till Stockholm för att hälsa på min mormor som vårdas på sjukhus för ännu en stroke. Hon mår inte bra. Hon mår så dåligt att min bror grät för mycket för att kunna vara kvar i rummet då vi besökte henne.
Då är jag så glad, så tacksam för de starka banden.
Samma kväll samlades vi allihop på familjens gemensamma restaurang. Vi satt tillsammans tills sent in på natten. Åt och drack och pratade. Och framförallt skrattade vi. Trots att vi alla bär på sorgen över vad som hänt, trots att en stol, kanske den viktigaste, stod tom den kvällen och troligtvis kommer göra det under väldigt lång tid framöver.
Jag älskar min familj så mycket för att de förstår att skratta i sorgen. För att vi gråter tillsammans också. Men framförallt för skrattet.
♫ ♪
Antal timmar tillbringade med folk från Blåset/Baletten på en vecka: ca 30.
Tillstånd efter dessa timmar: lite bakis men sjukt lycklig.
För man kan aldrig så noga veta vad man kan fånga när det är vår.
Längtar efter gröna knoppar och nyutslagna björkar. Längtar efter att cykla till universitetet i enbart shorts och t-shirt. Längtar efter att sitta ute i solen och läsa böcker. Längtar efter grillkvällar och deras doft. Längtar efter ljumma vår-och sommarkvällar på balkongen. Längtar efter syrenerna. Längtar efter att ligga på en brygga, höra vattenkluck och titta på moln. Längtar efter utomhuskravaller och myggbett.
Det regnar ute och min cykel har punktering på framhjulet.
Hemma både här och där.
Nu är jag ute och ränner igen!
Flängde till Manchester, som var fint. Maten var usel och ölen var billig. Åker nog gärna dit igen. När jag kom hem blev det kanonvår. Nästan lite sommar faktiskt, så att man kunde sitta på balkongen och sola. Härligt!
Av olika anledningar har jag och kommer jag flänga mycket till Stockholm också. Var där i början av veckan och åker dit idag igen. Och nästa helg, för då är det ju påsk.
Förutom det flänger jag med bästa Fredrik till Paris på måndag förmiddag. Vi ska kolla läget där i några dagar, kanske äta lite croissanter i vårsolen och pussas. Sådant man gör i Paris liksom.
Saken är den att jag känner mig hemma överallt. När jag kommer till Stockholm känns det som att komma hem. Åh, jag älskar Stockholm. Jag älskar anonymiteten på tunnelbanan och att det är så mycket folk och att allt som jag är van vid finns där. Jag åker hem till Stockholm.
Sedan åker jag hem till Linköping och trivs här med.
Och Frankrike är ju lite hemma det med, tror jag. När jag blir gammal vill jag ha ett hus i Frankrike med en liten trädgård och mycket lavendel.
Hemma är så många ställen. Det är både härligt och lite vilset ibland.
