Vafan.
Men nej, inte ens.
We finally found a way to lie, my love, without an arm getting numb, in the middle of us.
Denna dags win-win är att LiU:s lärarstudenter har röda overaller medan sjukgymnasterna bara har hängselbyxor. Inte för att det är det enda det hänger på. Men hängselbyxor känns inte lika ballt.
Och så gillar jag ju rött.
Efter.
Ni vet dom där sista två tavlorna som inte passade in? Efter några tips och lite funderande kom jag på vad jag ville ha. Här är resultatet, som jag är mycket nöjd med, även om bilderna kanske inte blev de bästa. Språk och text har alltid varit två saker som ligger mig varmt om hjärtat, så två textrutor fick det bli, med ett citat vardera på olika språk. Till vänster på franska "Il ne faut avoir aucun regret pour le passé, aucun remords pour le présent, et une confiance inébranlable pour l'avenir" vilket betyder typ att man inte ska ångra det förflutna, inte förebrå sig själv för det som är nu och hoppas starkt på framtiden. Fint, tycker jag. Det andra är ett iriskt ordspråk, "An áit a bhuil do chroí is ann a thabharfas do chosa thú", som handlar om att följa sitt hjärta, så hamnar man rätt - fötterna tar dig dit hjärtat vill, ordagrant.
Faut que ça balance.
Jag vill ju att det ska hända saker. Men jag gör inte direkt någonting åt att det känns så. Helt enkelt för att allting fungerar så pass bra just nu och det är ju bekvämt. Ändrar jag på något kanske det blir sämre. Men man kan ju inte stå still bara för att det är bekvämt. Det är fegt. Upp, upp, iväg!
Pepp!
27 dagar!
Vuxenpoäng.
Komma hem efter jobbet, ta hand om tvätten, söka lite till universitetet, betala räkningar. Herregud.
See the sky as it mirrors my colours.
It's just an image that I find, like the paintings in my mind.
Jag har, förutom fyra vanliga fotoramar med bilder på mej och viktiga personer, fem stycken tavlor upphängda i mitt rum. Från början hade alla svartvitt Paris-tema, det var nåt kit jag köpte på IKEA när mitt rum gjordes om. Väldigt fina bilder visserligen, men under åren som gått sedan dess har jag tröttnat lite och försökt förnya dom.
Tavla 1: Den första (och största) tavlan innehöll förut en stor svartvit plansch med Eiffeltornet och lite träd och någon bänk. Men i höstas tröttnade jag på att min stora Riverdance-affisch ramlade ner från väggen hela tiden så den fick hamna i ramen istället. Personligare än en IKEA-bild och passande eftersom jag är ett rätt så hängivet Riverdance-fan.
Tavla 2: Okej, jag ljög lite när jag sa att alla hade Paris-tema förut, för den här tavlan hade jag faktiskt inte alls då. Det är en nykomling, bara några månader gammal. En julklapp från Amanda med massor av bilder från resorna hon, jag och Emelie gjort tillsammans. Så himla fin och välgjord!
Tavla 3: Tills för bara några veckor sedan var det här också en Paris-tavla, innehållande en bild på en trappa/allé i någon park. Med renoveringen av de andra tavlorna kändes det dock som att den inte passade så bra längre. Så en eftermiddag fick jag helt enkelt ett infall och gick och köpte småspik, svart färg och röd nylontråd. Detta blev resultatet. En örhängestavla!
Men, tänker ni nu, det stod ju att det fanns fem. Och ja, det gör det.
Här är den fjärde och den femte. Som ni ser har dom fortfarande sina Paris-bilder kvar. Jag vill göra om dessa också, för det stör mig att dom inte passar in längre, men jag vet inte hur! Det skulle vara kul att ha massor av fotoautomat-foton på mig och andra men det blir ett himla dyrt projekt. Kom jättegärna med förslag hörreni, då blir jag jättejätteglad! Speciellt eftersom jag lagt ner säkert 45 minuter på att fota, föra över bilderna till datorn, ladda upp dem och skriva blogginlägget. Och så handlar allt ändå bara om tavlor. Det är tydligt att jag behöver något att sysselsätta mig med. Alltså: hjälp!
Jingle-jangle.
Här är det egengjorda örhänget som utlovat. Från början en reflex köpt på Fiolaffären vid Hornstull. Nej, det är kanske inte så avancerat att pilla fast fyra små ringar och ett hänge på en reflex men för mig, som är alldeles för otålig för att vara bra på att pyssla, är det här en prestation faktiskt. Nöjd!
Wait. What.
För en vecka sedan ville jag ha mer action och nu vill jag ha lite färre saker att tänka på. Man är aldrig nöjd alltså.
You're a song.
Så väldigt fin helg. För en gångs skull kändes tre nätter som mer tid än det faktiskt var. Ändå är det lika svårt att kliva på det där jävla tåget på söndagkvällen. Kliva på det där tåget som ska ta en med sig hem igen tänkte jag först skriva, men det känns inte som att komma hem när jag kliver av på centralstationen i Stockholm. Det finns ingen som väntar på mig här och jag känner mig så väldigt liten när jag faller in i ledet av människor som strömmar genom stressgången mot tunnelbanan. Obetydlig. Lite bräcklig. Med ett ganska tungt hjärta. Det är tur ändå att man har det där hjärtat, så man kan spara fina minnen och känslor där och sedan plocka fram dem så att det åtminstone glittrar lite inuti en själv när det känns ensamt. Att ligga tillsammans på en stor gunga och känns vårsol i ansiktet eller diskutera huruvida den där saken på lekplatsen är en panda eller en skelett-katt (självklart en panda, vem skulle göra en skelett-katt?) är sådana saker som glittrar.
Den här helgen har jag gjort mitt första örhänge också. Är ganska stolt, men får visa en annan gång. Imorgon ska jag nämligen ut och skaffa mig en körskola innan jobbet så det är jättedags att sova.
Ooo-mi-gådd!
Vill se nuuuu!
