Just nu är jag fjantigt glad. Sådär så att det bubblar i hela kroppen. Av massa olika anledningar. En av dem är att jag nyss sett en av mina favoritfilmer, "Before Sunrise" med Julie Delpy och Ethan Hawke. Jag tror inte jag har sett den sen jag gick i åttan. Tro det eller ej, men den platsar fortfarande på min topp-fem lista över filmer. 

Det skulle vara så obeskrivligt avslappnande att kunna släppa taget om saker och ting ibland. Kunna säga wtf, det är nuet som spelar roll och agera på instinkt.

Jag slutar aldrig att förundras. Undermedvetet redan bestämt eller helt slumpmässigt. Ja, det är helt galet.

Vill skriva. Behöver desperat skriva. Är så fucking förvirrad fast det egentligen är så jävla enkelt. 

Jag känner mig halv.

Det finns inte så jävla mycket att säga. Inte ens om jag hade kraften att få planeterna att byta bana skulle jag kunna förändra känslorna hos någon annan än mig själv. Jag uträttar inga mirakel. Så jag håller mig till vad jag kan, vilket inte är, och väl aldrig har varit, så speciellt mycket. Jag kan färga om håret. Jag kan tömma mitt rum som ska målas. Vill helst att alla färger i det här rätt gråa livet ska bytas ut, inte bara färgen på mitt hår och färgen på min vägg. Men det tar sjukt med tid och energi. Vardagen är helt enkelt inte så rolig längre.

Uhh-uhhh är allt jag har att säga. Har så mycket försummat skolarbete som måste göras. Som måste göras snart!

Nu vet jag hur det känns att svimma. Det känns som att somna, fast det gör ondare att vakna eftersom man oftast ramlar. Känner att jag har gett ett utomordentligt intryck till resten av människorna i min dansgrupp genom att svimma första lektionen. Men men... Så länge inte läkaren kommer nästa vecka och säger att jag måste sluta p.g.a medicinerna så kan jag nog leva med det. För det var helt fantastiskt roligt! Jag älskar redan riverdance!

Jag vet att jag överproducerar, men jag har ingen att prata med och mina tankar svämmar över. Jag vet inte om jag ska känna mig uppgiven eller tro på att det löser sig. Ska det vara så svårt? Efter allt vi gått igenom, ska det sluta såhär?
Det finns mycket jag inte vet om mig själv, och kanske ännu mer jag tror jag vet som inte stämmer alls, vi har alla en förmåga att överskatta oss själva och underskatta andras förmåga att förstå hur vi känner. Men en sak är jag helt säker på. Jag är ingen svikare. Förstå det!
Ask and you shall recieve heter det på engelska. Leta upp problemen, sök desperat efter felen så kommer du garanterat att hitta dem. Hos mig och hos alla andra människor. Du kommer att hitta vad du bestämt dej för att leta efter. Felen. Svikar-tendensen. Men på bekostnad av vad?
En vänskap som jag trots allt värderar högt.
Det är mänskligt att göra fel. Att försöka, välja en väg, möta en återvändsgränd, vända om och prova på ett nytt sätt. Det kan ta tid innan det blir rätt. Men man måste låta det gå fel. Framtiden är inte förutbestämd, som en strut där vägen blir smalare och smalare och det bara kan sluta på ett sätt.
Jag har haft en relativt lätt uppväxt, och ett relativt lätt liv. Jag har inte stött på återvändsgränderna lika ofta. Men jag vet hur det är att känna sig ensam, ledsen och övergiven. Jag vill inte att människorna jag bryr mig om ska känna så. Jag har försökt så gott jag har kunnat att minska den känslan, för du är allt annat än värdelös. Kanske har det jag har gjort inte räckt till, kanske har det inte fungerat så som jag hoppades. Jag kan inte ändra på vem jag är eller hur jag är. Ibland klantar jag mig, ibland gör eller säger jag fel saker, precis som hela den övriga mänskliga befolkningen, men det betyder inte att jag inte har en del bra sidor också.
Du har en utsträckt hand framför dej just nu.
Låt mig få visa att alla inte sviker. Jag tror att jag kan. Frågan är, gör du?

Efter att morgonminnesförlusten hade passerat var den här låten det första som kom upp i mitt huvud. Fråga inte varför, för låten är inte speciellt bra och musikvideon är ännu värre (utom i slutet när det är någon slags banan som dansar på en vägg).
 

Emil Jensen är min nya drog. Den senaste veckan är det bara hans musik som har snurrat i min iPod, i mitt rum och i mitt huvud. Låtar som Jag Är Van, Hör Dåligt Fattar Trögt, Undan och Förr Eller Senare är helt enkelt musikaliska mästerverk. Musiken, texterna, allt är fantastiskt. 

Jag tänker inte ens försöka förklara just nu.

Jag älskar att flyga ensam. Det är så anonymt. Ingen på planet vet vem jag är. Ingen har någon som helst aning om vad jag har varit med om. Jag kan vara precis vem som helst. Ingen på hela planet vet varifrån jag kommer eller vart jag är på väg. De vet inte vad som har hänt eller hur jag mår. Just det faktumet får mig att må bra. Jag gillar att kliva av flyget på en plats där jag aldrig har varit förr. Jag gillar att vimsa runt och lära mig hitta rätt på okända flygplatser alldeles själv. Jag älskar att vara en i massan av människor som alla är på väg någonstans. De kan vara på väg var som helst. Jag kan vara på väg var som helst, det finns inga gränser och möjligheterna är obegränsade. Ingen kontrollerar mig. Uppe i luften har jag ingen nationalitet, jag är bara en person som kommer någonstans ifrån och är på väg någon annanstans. Jag älskar den känslan.

Fortfarande inget internet hemma...Sover på konstiga tider. Annars är allt....ungefär bra.

"I'm gonna get a hobby, something soothing for my soul
to get my mind of you

I'm gonna get a job and a cute little dog
and look for someone new
And forget I ever wanted you

..."

Välkommen tillbaka till verkligheten. Och vet du vad? Den gör jävligt ont!