Eftersom jag är i Frankrike och totalt freakar ur på tangentbordet här och inte orkar sitta och klistra in å, ä och ö och dessutom inte kan sätta ord på den enorma frustration och ångest jag känner just nu, så blir det här förmodligen det sista jag skriver i  år. Håll till godo med en lagom fjantig utvärdering av 2008 som jag snodde från Andreas Blogg och som egentligen inte säger speciellt mycket alls om det gågna året.
Jag hoppas 2009 blir bra. Det vore fan på tiden att nåt blir det. Gott nytt år!

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jadå, en hel massa saker. Alla var dock inte speciellt bra.

Vilka länder besökte du?
Marocko med skolan, Frankrike med mamma, Portugal med familjen och Emelie, Spanien med Mia och Louie, Tyskland med Mia, Felix, Ph och Danne. Plus att året avslutas i Frankrike hos f.d värdfamilj.

Vad spenderade du mest pengar på?
Förmodligen mat. Och resor.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Var väl mycket glad första halvan av året kan man säga. Sedan dess har saker mest gjort mig riktigt ledsen känns det som.

Vilka låtar kommer alltid påminna dig om 2008?
Massor av låtar av bl. a Hello Saferide, Markus Krunegård och Miss Li men om man försöker göra ett urval bland resten så blir det nog:
Accidentally in love - Counting Crows
I'm yours - Jason Mraz
The truth - Good Charlotte
Going Under - Evanescence
Heart shaped glasses - Marilyn Manson
Plus det allra mesta av Säkert!

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Som sagt, ungefär 50/50. Första halvan gladare än någonsin, andra halvan ledsnare än någonsin.

Vad önskar du att du gjort mer?
Njutit av tiden när allt inte var så j*vla jobbigt.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Gråtit?

Hur tillbringade du julen?
Hemma med mamma, bror, mormor och kusin. Vi åt tacos.

Bästa boken du läste i år?
Vet faktiskt inte. Har dåligt bokminne. Men "Den tionde kretsen" av Jodi Picoult var mycket bra..

Största musikaliska upptäckten?
Säkert! / Hello Saferide.

Vad gjorde du på din födelsedag 2008?
Hade typ fika med LD-barnen plus Angélique som var i Sverige. Sedan middag på kvällen med släkten, Angélique och Charlotte. Det kändes som om jag såg allt genom en dimma hela dagen. Allt var jobbigt.

Hur skulle du beskriva din stil år 2008?
Lite mer färg än vanligt.

Vad fick dig att må bra?
Lycklig kärlek förtjänar första plats. Inget annat under 2008 fick mig att så bra som tiden när jag fick uppleva det.
Men såklart också vänner och familj som pratade med mig, tog hand om mig och ibland kunde få mig att tänka på annat när jag mådde som allra, allra värst <3

Jag avskyr mardrommar. Jag hatar ogonblicket precis nar man vaknar och inte vet om det man just dromt har hant eller inte.

Vaknade natten till sondag med tararna rinnande nerfor kinderna och skriket i halsen. Den varsta mardrommen pa lange.
Angesten sitter fortfarande i och jag vet inte vad jag ska gora av den.
Det varsta ar att det var en realistisk drom. Det kan handa. Det kommer kanske till och med att handa.
Och jag vet att jag kommer reagera likadant i verkligheten som i drommen.
Den eventuella slutscenen kommer innehalla Emelie som skakar mig och ropar att jag ska beratta vad som har hant och mig som grater och skriker, grater och skriker, grater och skriker skriker skriker.

Skillnaden ar att jag inte kommer vakna.

Min önskelista:
- Huvudvärkstabletter som fungerar.
- Tio tusen mjuka näsdukar med extra bra uppsugningsförmåga.
- En god natts sömn.
- En resa långt, långt bort under lång, lång tid.
- Ett nytt hjärta.
- Smärtstillande.

Tack.

Glöm vad jag sa. Allt är totalt åt helvete. Igen.

Jag skulle kunna låtsas som om jag inte alls tvingade mig själv att plugga timme ut och timme in igår kväll med tårarna strömmande ner för kinderna. Jag skulle kunna låtsas som att jag inte alls satt och lyssnade på The Cardigans och stirrade rakt ut i mörkret i vad som kändes som en evighet. Jag skulle kunna låtsas som att jag inte alls irrade runt alldeles ensam i kylan.
Eller som att alla flyttkartonger inte alls gjorde mig illamående. Eller som att jag inte alls ville klösa ut hjärtat på mig själv varje gång Higher spelades.
Jag skulle kunna låtsas som om jag inte alls hade lust att lägga mej ner på kyrkogården, sugas upp av marken eller täckas av snö, vilket som nu går fortast, och aldrig andas mer.

Känns som om det var väldigt länge sedan jag skrev något riktigt vettigt. Förmodligen kommer det dröja ännu ett tag eftersom skrivimpulserna oftast kommer när mina deppattacker är som värst. Jag vill inte tvinga folk att läsa om mina tragiska problem och jag vill inte heller gå tilbaka och läsa själv och minnas. Idag är en hyfsad dag, dumt nog. Jag borde må förjävligt. Jag ska aldrig mer påstå att jag är bra på moral. Alla förstår nog inte, men det är inte meningen heller.
Den kommande veckan kommer bli ett helvete. Dels därför att jag har försummat skolarbetet som fan under den gångna veckan och kommer få sota för det nu, dels därför att minnena kommer svämma över vart jag än går och vad jag än gör. Det får vara så, jag tänker inte försöka spela glad. Sedan, när helvetesveckan är över, ska jag försöka rycka upp mej åtminstone en aning.
Så slutligen ett tips till alla dom i min närhet inför veckan som komma skall: det är inte mina mediciner som spökar de här dagarna. Det är längtan efter att kunna gå tillbaka i tiden som kommer göra mig ledsen och deppig och kanske lättirriterad.
Vill ni ta hand om ett nervvrak så fråga hur det är med mej. Vill ni slippa, fråga ingenting och bara låt mig vara. Då slipper ni också trösta. Och vad jag än kan tänkas säga för dumheter "in the heat of the moment", ta inte åt er.
Nu är ni varnade.

Eftermiddag på jobbet. Sitter och viker servetter. Mitt i en rörelse slår minnena igenom som en blixt. Det här har redan hänt. Olika månader men likadana servetter, samma plats, samma skärande, molande, rivande smärta som då.

I skydd av kvällsmörkret
Blir plötsligt alla ansikten potentiella fiender
Med blickar som ser för mycket
Sänk huvudet
Torka tårarna
Och fortsätt gå

Fortsätt gå...

När jag var elva eller tolv sparade jag min veckopeng i flera månader för att kunna köpa en delfinlampa. Då, för 7 år sedan, tyckte jag att den var vacker. Idag skulle jag aldrig ens överväga att lägga ner så mycket pengar på något så fult.
I alla fall. När jag kom till affären efter månader av sparande, så fanns inte lampan kvar. Jag kan fortfarande känna hur besvikelsen sved när jag gick hem igen. Jag hade förlorat något vackert.
Vad jag menar är inte att ni ska läsa om hur ledsen jag blev för att jag inte fick en fånig delfinlampa när jag var tolv. Det jag menar är att ingen tycker om att att inte få som man vill (vilket ju inkluderar att inte få det man vill ha), och besvikelsen gör ont. Det är alla bekanta med.
Vissa besvikelser gör mer ont än andra. Vissa sitter kvar länge.
Att inte få som jag vill är något jag har blivit alldeles för bekant med de senaste månaderna. Du försöker så jävla hårt, på alla möjliga olika och omöjliga sätt, och ändå får du inte det där du så gärna ville ha.
Lampan betydde och betyder ingenting jämfört med vad jag inte kunde få den här gången.
Det gör inte sådär skärande ont, inte juni/juli-känslan av att någon konstant sticker mej med en kniv rakt i hjärtat. Det sitter som en slags molande värk någonstans.
Ja, jag är självisk, för jag tänker bara på mej själv just nu, på vad jag inte fick och vad jag så gärna hade velat ha. Jag är självisk och jag bryr mig inte om det alls.
Besvikelsen svider, så är det bara. Så var det när det gällde lampan och så är det nu. På olika sätt men ändå samma känsla.

Jag förlorade något så jävla vackert.

Jag krafsar ner ord och lösryckta meningar på varenda papper jag får tag i. Jag försöker sätta ord på alltihop. Men meningarna ser lika obegripliga ut som min hjärna känner sig.
Dagen har åtminstone varit bra. Efter att jag har gnällt om spänningshuvudvärk i ett antal veckor kommer mamma instövlande i rummet vid halv elva, väcker mig från en (synnerligen trevlig) dröm och tjattrar högt i telefonen. Kort sagt blir jag skitsur, lägger kudden över huvudet och försöker hitta tillbaka till min dröm. Men efter att ha avslutat samtalet annonserar hon att hon bokat tid för massage klockan ett. Totalt, fullkomligt underbart! Ibland kan jag inte säga annat än att jag älskar henne.
Kunde inte fått en bättre överraskning. Huvudvärken är som bortblåst.
Resten av dagen har jag med gott samvete sovit bort.
Nostalgitripparna har minskat i kraft och snart åker jag till Berlin.
Kort sagt: jag mår ganska bra.

Nu är det höstlov! :D Jag visste inte att det skulle kännas så här underbart tacksamt att veta att framför mig ligger tio dagar utan några prov, eller läxförhör, eller redovisningar etc etc! Tio dagar när jag inte behöver vakna av klockans äckliga pipande och i en mikrosekund tro att allt är bra innan morgonminnesförlusten lättar och jag kommer på att "jävlar, det är idag det är prov/förhör/inlämning i *insertämnehere*". Tack, tack, tack vem det nu än var som uppfann höstlovet!
Det finns så mycket jag skulle vilja sätta ord på om jag kunde. Men det går inte. Det går helt enkelt inte. Hur beskriver rman något det inte finns ord för?
Så vi skiter i det helt enkelt och slutar försöka vara filosofiska och jävliga.

Det gör inte så ont som det har gjort. Jag är inte fullkomligt förkrossad eller nere och jag sitter inte fast i dyn på havsbotten.
Jag kan inte säga att jag mår direkt dåligt. Jag är helt enkelt bara inte glad. Jag har bra och dåliga dagar, men inte mer än så. Jag är aldrig uppe och nosar på galenglädje-toppen. Det var länge sedan nu. Det kommer dröja länge till.
Som tur är (?) stressar skolan till max just nu och jag pluggar som en galning. Det funkar bra som distraktion och dämpar allting annat. Jag hinner eller orkar inte skriva så mycket just nu, så det blir förmodligen ganska tyst här.
Jag går på autopilot.