När jag satte mig här visste jag vad jag skulle skriva. Men helt plötsligt känns det helt tomt i mitt huvud. Hela jag känner mig tillfälligt ganska tom utom i hjärtat där det snart rinner över av känslor. Gårdagen ja, det var den jag ville skriva om. Det gör inte så farligt ont. Det är bara tråkigt och trist.
Hem kom jag i alla fall på kvällen efter en helkväll utan vare sig psykbryt eller mentala breakdowns. Men såklart. Väl inrullad i täckets varma värld kom både tankarna och tårarna. Inte panikgråten. Inte jag bliraldrigmeragladigengråten heller. Bara väldigt, väldigt ledsna tårar.
Somnade till slut i alla fall. Sov djupt. Drömbilderna har bleknat bort för länge sedan. Jag har däremot ett klart och tydligt minne av hur dina läppar känns mot min hals Den bilden ska inte blekna. Inga bilder och inga minnen av dig ska få blekna. De ska lagras någonstans i mig och stanna kvar så länge jag lever. Jag är inte bitter, jag känner mig inte otröstlig. Jag fick uppleva det här. Jag är tacksam.
Did you know you changed my life?

Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå unde. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer INTE gå under.
Världen.
Kommer.
Inte.
Gå.
Under.

Mitt liv ligger lite på is just nu, och eftersom jag alltid varit bara medelmåttig på skridskoåkning så koncentrerar jag mej för fullt och hinner inte med det här s.k bloggandet.
Men saker att se fram emot lär behövas så here we go:

- 28 oktober: Berlin med Mia, Ph, Danne och Felix.
- 5 november: Hello Saferide på Debaser med Em.
- Ev. klassresa till Köpenhamn i november.

Ja, inte var det mycket. Men något.

Shit happens. Life goes on.

Hörs.

HERE GOES NOTHING!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! #%&/"€!€#!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 
Vill inte vill inte vill inte. Måste måste måste.

Det blev inte direk fysiskt bättre idag. Jag blev magsjuk. Vaknade illamående och ingen kunde byta jobbtid med mej så jag fick släpa mej till jobbet klockan ett iaf. Lyckligtvis kunde jag gå hem igen vid fyra när Gustav och Disa kom.
Resten blev, som förutspått, bättre. Fick ett underbart, långt peppmail från Marion och det går riktigt bra att skriva på franska.
På tal om franska och Frankrike så vill jag så hemskt gärna flytta tillbaka.
Ingenting har fått mitt liv på fötter efter en hel massa berochdalbaneåkning som det året. Det skulle kanske behövas ett igen.

Herregud klockan är halv två och jag ska jobba imorgon. Jag ska även plugga. Och vara trevlig mot släktingar som är här på besök från Frankrike. Just nu känns det inte som om jag kommer klara av något av det. Gårdsfesten här utanför får mig i mitt just nu ganska dimmiga tillstånd att känna mig, om möjligt, ännu mer ensam och ännu mer utstängd från världen. Konstigt, för igår var jag i högsta grad en del av den. Ibland skulle jag göra vad som helst för att byta ut hur mitt dumma känsloliv fungerar. Ingen timme är den andra lik.
Jag tar ut förlusten i förskott. Säg vad ni vill om det men så är det. Den simpla anledningen till varför jag gör det är för att dämpa smällen som jag ändå kommer få ta. Jag har längtat så mycket men nu vill jag inte göra det längre. Med dom här dåliga oddsen vågar jag inte hoppas, så är det. Samtidigt får det mig att känna mig extremt skyldig. Som att det blir mitt fel nu, eftersom jag inte tror längre. Jag vill ju, men jag vågar inte hoppas på det, förstår du?
Skrev ett långt, långt mail till (tyska) Marion, och under timmen jag var sysselsatt med det dämpades alltihop ner lite.
Nej, usch, jag förstår inte varför det ska vara så jäkla jobbigt.
Nu ska jag absolut gå och lägga mej, har rdean sutiit uppe mycket längre än jag borde. Allt blir ju värre på natten och det vet jag egentligen. Nu ska jag skynda mig i säng för att få så mycket sömn som möjligt och imorgon kommer det kännas bättre. Imorgon kommer det kännas som att det nog blir bra, oavsett. Precis som alla andra dagar.
Jag kommer förmodligen ångra att jag skrev det här, men i brist på någon att prata med så måste mina känslor få luftas någonstans. Annars skulle allt det här gjort mig galen(galnare) för länge sedan.

Herregud, frustration! Jag vill kunna göra nåt. Jag vill få ett konkret uppdrag "hej om du gör exakt såhär och följer dom här reglerna så blir det såhär". Utan undantag.
Jag vet inte om det bästa eller värsta är att mitt hopp totalskriker typ "game over game over". Överbevisa mig för en gångs skull!
Omställningen från en ganska vag och suddig framtid till nåt ganska tidspressat ger mig kalla kårar. Ändå var det sjukt oundvikligt.

Vad har du att förlora?

Känner mej lite småfuckad sådär. Bråkar med mej själv om vad som är moraliskt rätt och fel i nuläget. Den enda egentliga slutsatsen jag kommer fram till är att jag själv inte följer vad jag tycker är moraliskt rätt.
Och hur ska jag då kunna kräva av andra att de ska göra det?
Jag skulle vilja hoppa utanför mej själv ett tag och få någon slags överblick. Behöver verkligen nåt slags perspektiv, just nu loopar jag bara runt i luften med jämna mellanrum och det är ganska jobbigt.
Äsch jag vill inte skriva för mycket blahablaha med massa undertext som ändå alltid kan misstolkas.

Deppkväll. Jobbiga kväll. Tankekväll. Jag tycker inte om dom.
Jag har inget tålamod. Det är kanske det som alla humörsvängningarna beror på. Jag har alltid varit envis och haft lite tålamod när resultaten inte syns direkt. Det är det som är prövningen just nu. Att ha tålamod för en gångs skull, och lära sig nåt utav det. Jag är lite i otakt med mig själv. Jag vill växla och byta fil men det vore bara korkat. TÅLAMOD. Det vore ju inte helt fel om jag lärde mig vänta på saker, slutade bli otålig direkt och fick lite perspektiv på saker och ting.

Dagens absoluta höjdpunkt var när jag kommer hem, förbannat trött fysiskt och framförallt mentalt, dumpar ryggsäcken och jackan i sängen och får syn på något litet och rött som lyser vid fotändan. Jag tittar närmare på det och det är en bok. Jag tar upp boken, läse titeln och blir varm i hela magen. "Hjärtat får inga rynkor" av Mark Levengood, en slags fortsättning på "Sucka mitt hjärta men brist dock ej" som är min favoritbok of all times, alla kategorier. Jag har läst den så många gånger att jag i princip kan den utantill, jag har strukit under mina favoritpassager. Den boken var min bibel i Frankrike och i somras. Jag hade ingen aning om att det skulle komma en fortsättning på min bibel! Och vilken tajming. Mitt i tiden av total förvirring, just när jag började få slut på både råd, idéer och lösningar bara dimper den ner som från ingenstans. Ett gott omen, sedan får ni kalla mej hur vidskeplig och töntig som helst.
Just nu sitter jag bara och tittar på den. Vill inte börja läsa då kommer jag inte somna förren den är utläst.
Bara för att kanske få folk lite intresserade av vad jag läser tänker jag skriva av det första stycket:

"Min mormor var så rädd för fyllgubbar. Om vi var ute och promenerade och ett fyllo kom fram till oss och tiggde om en slant, då gerp hon tag i min hand hårt och väste "Stå alldeles stilla och blunda, så tror han att vi är döda."
Och jag stod där och gjorde som hon sade, men jag tänkte:
Det här fungerar nog inte.
Han tror nog inte att vi är döda.
Han tror nog bara vi är en galen kärring och ett bisarrt barn.

Åren har gått. Mormor har slutit ögonen för evigt.
Men jag blundar inte.
Jag tittar rakt på fyllgubben och tänker: Han är full.
Och runt honom slår parken ut i blom.
Jag tänker inte låtsas vara död.
Livet är för vackert."

Nu ska jag lääääääsa! ^^

Känner för att skriva men vet dock inte om vad. En helt okej men överdrivet vanlig dag: vakna, duscha, äta, franska, historia, lunch, historia, biblioteket, hem, plugga, plugga, plugga. Och snart blir det middag, läsa, sova. Och så....börja om.
Känns som om jag måste börja om ofta och med det mesta för tillfället. Men det kan ju också ge resultat, eventually.
Idag har varit en av de små sakernas dag: gick upp i tid lagom osömnig, kom hem till en tom lägenhet, hittade lite glass i frysen. Sånna där helt oviktiga detaljer men som ändå gör att det blir rätt okej.
Nej ni, idag var det inte alls hägrande att sitta här och dega. Inte kommer det upp en enda vettig mening i huvudet heller (som är tillräckligt neutral åtminstone) förutom en del fransk grammatik och personliga pronomen. le la l' les, lui , leur bla bla bla.
Orka grammatiken. Man hör ju hur det ska vara.
Har eventuellt hittat billiga flyg till Bordeaux under höstlovet. Får väl se hur det blir med det. Saknar det enormt. Jag vill ut igen!
Men nu ska jag ta och luffa iväg någon annanstans.

Ett rött löv singlade ner på mitt huvud i morse när jag cyklade till skolan. Det fick mig att le.

Bonsoir!

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp
Jag har vart kär men där jag är finns inget hjärta att ge bort
Jag saknar ord. Jag saknar tankar dom jag har är gamla
Använda på mörka platser som jag hellre glömmer än har kvar
Vi skulle setts i london men du hade busat bort ditt vett
På tiotusen meters höjd spydde jag på en toalett
Nåt slags rekord är satt i att fly så långt bort från sej själv man kan
Härlig Bloody Mary blev förfärlig när allt tog slut i den krasch
Där jag gick sönder och gav bort mej själv till andra bit för bit
När jag var klar fanns inget kvar. Jag vände inåt och kom ut
Som nånting nytt nåt ljust jag hade velat visa upp för dej
Men du var färdig klar och vidare sa "tack men nej"
*
Det här var åren jag sa JA till allt utan förbehåll
Det ledde bara till problem som var långt bortom min kontroll
Linjen är tunn och alltid nära till allt som är grönt och grant
Rim och reson. Bot och bättring. Ge mej en chans till jag kan.
I sena nätter efter fester tänker efter vad är sant
Klumpig ful och fumlig slog mej matt för att jag inte fatta att
Jag aldrig kommer förstå nånting livet bara blir
Det skrämde andan ur mej sen gömde jag mej i ytterfil
Din nya kille är smart och pratar fort med svåra ord om allt han gjort
Jag muckar gräl med allt det där jag också vill men inte törs
Först efteråt blir saker klara varför ska de vara så
Om några år kan vi springa på varandra och säga så illa kan det gå
*
Aldrig rätt tid. Aldrig rätt plats.
Det kommer aldrig finnas nåt som heter rätt tid rätt plats
*
Jag ser tillbaka på mörka moln som heter ångest sorg och skam
Dom kanske krossar mej en dag men till dess var det jag som vann


Jag förstår inte hur ni kan tycka att min musik är konstig när det är fullkomligt och totalt underbar.

Igår påväg hem från dansen med Louise mötte jag Emelie. Vi hade bägge två röda skor, svarta strumpbyxor, röd rutig kjol, vit tröja med krage (fast hon hade polotröja och jag skjorta) och svart jacka. Vi måste ha någon slags telepatisk grejsimojs mellan oss. Till och med nu, när vi inte träffas varenda dag som i högstadiet, klär vi oss likadant. För några år sedan kunde vi komma till skolan varenda morgon och gnälla på varandra för att vi hade exakt samma frisyr idag IGEN. På skolavslutningen i åttan gratulerade vår hemkunskapslärare mig till boken som Emelie hade fått. Det framkallar en hel massa högstadieminnen. Speciellt eftersom vi befann oss inte alltför långt från vår gamla högstadieskola.
Idag när jag letade runt i lådorna efter ett papper att skriva franskaläxan på hittade jag texten till vår avslutningssång i nian. Melodin är American Pie.

"I tre år har vi alla gått här
Hos Jesper, Malin, Magdalena och Pär
Ett avtryck har vi lämnat kvar
Tiden här har varit unik
Men nu blir ingenting sig likt
Med minnena som vi alla spar

Här har vi läst en del fysik
Svenska, SO och musik
Skrivit en massa nytt
Och inga regler lytt

Och då slet lärarna sitt hår
Men nu så fäller dom en tår
Hos dom har vi satt våra spår
För nu går nian ut

Hej då nu så måste vi gå
Har haft roligt kommer sakna er det kan ni förstå
Men nu så har vi annat att tänka på
Till exempel vilken framtid vi ska få
Vilken framid ska vi nu få"

Jag minns exakt hur det kändes att stå där och sjunga. Det var enormt svårt att hålla tillbaka tårarna. Det var ganska många som grät redan då. Andra (som jag) väntade med tårarna till sista samlingen med klassen. Det var sista gången det var vi.
Dom där tre åren är fortfarande fina i mitt minne. Fyllda med bra saker (en del dåliga också men dom förtränger man).
Men om jag tänker på det, så är jag ganska nöjd med hur det är nu också.
"Lika bra kommer det aldrig bli." skrev jag i min dagbok efter första dagen i gymnasiet.
"Det blir nog inte bra, men det kanske blir okej" skrev jag en vecka senare.
Jag hade både rätt och fel. Skolan och klassen blir aldrig lika bra. Men det är fan så mycket bättre än okej :D

Det känns konstigt. Jag är varm och kall på samma gång. Det är tvivel och säkerhet och ingenting alls. Sover antingen för lite och för lätt eller djupt och för länge.
Har däremot en tydlig bild av... näe.
Fladdrar lite. Hoppar. Stannar.
Hm...
Jag tror...
Det börjar påminna om något bekant. Det börjar blir oroväckande likt... Nej, nope, jag tänker inte ens skriva det. Larvigt. As if.
Nu räcker det.
IIIIIIIHHHHHHH!!! var bara tvungen....

Visst skulle jag kunna kasta mej huvudstupa in i en hel rad med krångliga analyser om det allra mesta som pågår men just nu blir det ändå oftast så att när min hjärna vill in på nutarduochtänkerigenomdethärinnandugörnågot-spåret så skriker jag stopp och den som lever får se. För så är det ju faktiskt. Och hittills har jag inte fått några nervösa sammannbrott av det. Snarare tvärtom.
Jag har tänkt massor på identitet och namn den här veckan, fråga inte varför. Jag tror det började med en diskussion med Louie i måndags om smeknamn och annat. Det är både lite konstigt och lite häftigt hur samma människa kan bli olika människor beroende på vad man kallar dem tycker jag.
Jag är Mathilda med mina högstadiekompisar och jag skulle aldrig kunna tänka mej att de skulle kunna kalla mej något annat. Med Charlotte är jag Matte. Hemma är jag Mattis. För cirka ett år sedan när jag började gymnasiet blev jag helt plötsligt Thilda, ett namn jag hade svårt att vänja mej vid till en början, förmodligen beroende på att det i min parallellklass i högstadiet fanns en tjej som kallades så och som jag avskydde. Men nu har jag vant mej och tillochmed börjat kalla mej själv så. Jag tycker om det. Men det jag har tänkt på är hur olika Thilda, Mathilda, Matte och Mattis kan vara, fast det egentligen bara är jag. Jag har olika roller och olika drag som är olika mycket framträdande beroende på vad personerna i min närhet kallar mej. Ska det vara så? Det är både rätt skönt och lite creepy.
En annan tanke är hur personer i min närhet blir olika beroende på vilket namn jag ger dom. För att ta ett exempel så är Mia, Maria, Ph och Philip ibland nästan olika människor beroende på vad jag kallar dom när jag pratar med andra ( "herregud, nu låter inte bara du som någon med personlighetsklyvning utan du gör även dina vänner schizofrena. Way to go!").
Har jag bara övertänkt den här grejen eller är det någon mer än jag som tänker såhär?

Nu har jag varit ambitiös och lyckats lägga in musik här. Finns en spellista längst ner på sidan (det blev så fult att ha den i spalten till vänster, den la sej över inläggen) eftersom jag inte vet var den skulle passa annars. Ingen auto-start så är ni inte intresserade av att höra på min musik så bara låt den vara. Jag tycker i alla fall att det var riktigt tekniskt gjort av mej :D

Jag drömde att min naturkunskapslärare jagade mej. Kanske dags att göra läxan...?

Hejhopp.