Maybe we're not gonna matter more than this. Maybe no one will ever find the traces we might leave behind. But tonight I just don't mind.
Men nej, faktiskt inte.
För jag har en bild fastetsad på näthinnan, den inkluderar kostymbyxor och den är finfinfin!
Jag glömde ju!
Framtiden ter sig ganska ljus just nu. Hurra!
Mösspåtagning. Valborgshelg. Dansuppvisning. Kreta. Studenten. Danssommarkurs.
V-Ä-R-T! (<-- Iris!)
♥
I was going to find you,
Unexpected
what you did to my heart.
And in the end I wanna be standing
at the beginning with you.
Jag spelade iaf inte wow...
Handlingen var ungefär såhär: två kompisar, en mentalt instabil tönt och en jag-vill-vara-macho-men-misslyckas, åker på vinresa i USA för att fira att macho-killen ska gifta sig. Det som händer är att macho-killen passar på att ha sex med massa andra medan tönt-killen deppar över sitt meningslösa liv och misslyckade författarkarriär på motellrummet. I slutet gifter sig macho-killen med den grekisk-ortodoxa fästmön som aldrig får veta att han var otrogen och tönten fortsätter med sitt ganska meningslösa liv och får fortfarande ingen bok publicerad. The end.
Jag förstår inte att jag kastade bort två timmar av min kväll på det här.
Jag är nog också en tönt.
19 april 2009's erkännande according to dagbok. Så jävla coolt.
In capital letters
I just wanna be with you
Plus att det bara är 53 dagar till studenten. Ihh!
High above.
Jag har helt klart börjat bli gammal tant redan innan jag fyllt 20. Här är bevisen:
1. Jag har börjat ogilla den bakre delen av bussar eftersom det är "där alla skräniga tonåringar sitter".
2. Jag tröttnade på alkohol och nu vill jag bara sitta hemma och dricka te hela tiden.
3. Jag får konstiga rynkor i ansiktet när jag skrattar. De fanns inte där förut.
II
Jag kärleksbubblar, så våren kanske har kommit på riktigt. Eller så är jag bara väldigt nöjd med livet som det är just nu. Vilket inte heller känns helt fel.
III
I did turn it into poetry. The most beautiful poetry I've ever read.
Until we meet again.
Jag har legat raklång i gräset på en kyrkogård i västra Irland och känt solen värma i ansiktet.
Bokantikvariat och Galway Bay. Hostel och B&B's. Set-dancing och back-packing.
Fått somna varje natt mycket nära någon jag älskar.
Osäker på om livet blir mycket bättre.
Glad påsk.
Rätt skönt ska det bli också att komma bort från de jag för tillfället inte kan låta bli att känna mig irriterad och störd på. Lite för många tyvärr.
Lite resande kommer säkert råda bot på det.
Pepp-pepp-pepp!
Den fantastiska tisdagen.
Nu, tre och en halv timme senare är det 18-sidiga projektarbetet, trots att word hängde sig gång på gång på gång, utskrivet och det är bara korrekturläsning kvar. I det ämnet alltså.
Jag har dessutom en engelskauppsats att skriva, 20 glosor att välja, översätta och plugga in, ett filosofiförhör om satslogik och deduktion att repetera inför samt tio sidor text + 2 sidor uppgifter i naturkunskap (som jag inte kommer göra). Allt tills imorgon. Och så insåg jag just att jag inte ätit sedan frukost.
Det kommer bli en lång natt.
ádh mór ort!
Lördag.
Har en slags plan kan man säga. Ska göra det dammit. Det kan inte bli mer än fel och livet är för kort.
Failar jag blir det Södertörn i höst med försök till språkinlärning på sidan om. Får jag tråkigt kan jag ju öva dans.
Whether the weather be fine.
Projektarbetet.
Alltså.
Jag trodde att det var någon stor grej det här med att projektet skulle in prick 12.00 onsdag 31 mars. Att vi högtidligt skulle samlas med handledaren, vandra fram en och en och överräcka slutprodukten liksom. Kanske applådera oss själva för att vi är så as-kicking bra och sedan skutta hemåt glada och lätta i hågen. Det hade kunnat vara ännu en sådan där pretto tradition som vi brukar ägnar åt oss på franska.
Icke.
Det skulle ju vara för slappt med bara en inlämning den dagen, att det är en 100-poängsinlämning verkar inte ha någon som helst betydelse. Inte bara har vi en helt vanlig skoldag (plus påskceremoni i kyrkan på morgonen, ett bra exempel på en fånig tradition skolan däremot ihärdigt ägnar sig åt!), vi har dessutom wordcheck och någon dum jävla inlämning i franska på en bok jag inte läst. Sedan någonstans där innan lunch ska man bara proppa ner sin lilla projektbebis i lärarfacket på tredje våningen. Högtidligt som få.
Jag är besviken.
Tänk om...
... jag kunde skriva det jag tänker. Det är nog tur att jag inte vågar det.
Nu är det bara två veckor kvar!!
En liten, oskyldig "Keltiska Språk A1"-kurs har smygit sig in på min ansökningslista också. Beslutsångest.
23:49
Oh please let me draw your picture
You've got such pretty eyes
Let's jump of sky-high buildings
Let's believe that we can fly
Let's do it cause we wan't to
Let's do it cause we can
Let's laugh our very heads off
Let's do it once again
Entering a new world.
tu es la meilleure chose dont jamais j'aurais cru avoir besoin...
Egentligen borde jag inte sitta här för imorgon är det kulturprov. Så typiskt mig att välja den lurigaste läraren som favorit, då vill man ju att det ska gå bra för att hon är så cool. Samtidigt orkar jag inte plugga och någon har nog haft (lite för?) bra inverkan på mitt psyke, för jag är inte ens stressad. Och om jag känner att jag eventuellt möjligen skulle kunna bli det så spelar jag "Always look on the bright side of life" ett par gånger, så får jag både en nostalgi-och lyckokick relaterad till förra våren plus en mycket mer avspänd inställning till hela skolgrejen. Fantastiskt.
Igår gav jag för första gången pengar till en tiggare. Kanske har jag lagt något mynt hos någon gatumusikant någon gång men jag brukar aldrig ge någon pengar bara sådär. Men igår påväg till dansen så klev det på en man vid slussen som såg riktigt närvarande ut och försökte samla ihop pengar för att få plats på härbärge för natten. En härlig skånsk dialekt hade han också. Jag hade just bytt till vårjackan (en protest för att jag inte orkar med vintern längre) och upptäckt att jag hade några bortglömda mynt i ena fickan så då kändes det lika bra att ge bort dom. Visst förstår jag väl att man skulle kunna köpa sprit eller cigaretter eller något annat ännu mer beroendeframkallande för pengarna, men ibland får man bara välja att tro på det folk säger. Jag tänkte också på hur förödmjukande det måste vara att ställa sig där och be folk om pengar. Hur mycket värdighet man måste känna att man tappar. Då kändes några kronor som det minsta jag kunde göra.
Plus att jag kände att jag var tvungen efter mitt überfail sist jag fick lust att ge någon pengar. Det hände också vid slussen.
Jag minns inte riktigt när det var men kanske ett par månader sedan på sin höjd. Jag var nog påväg hem från Fredrik och stod och väntade på Ropsten vid slussen. På perrongen mitt emot stod en man och spelade på en vanlig gitarr. Och det var så vackert. Musiken gick rakt in i hjärtat på mig där jag stod. Så frukansvärt, otroligt, förtrollande vackert spelade han att det nästan blev sorgligt.
Jag hade tre tior i jackfickan. Jag hade minst tio minuter på mig. Jag hade kunnat kila över och gett honom dom tre tiorna. Jag funderade på att göra det.
Men jag gjorde det inte och jag vet inte varför.
Tankegång en vanlig söndagkväll.
Tänkte "ny vecka = dans" - blev glad.
Tänkte "men på onsdag är det ju ingen dans" - blev ledsen.
Tänkte "fast då hinner jag ju se Grey's Anatomy som jag alltid missar annars" - blev glad.
Tänkte "fan, jag är ju ändå inte hemma på onsdag kväll" - blev ledsen.
Tänkte "juste, vi ska ut på onsdag för att det är St Patrick's Day!" - blev glad.
Och nu: sova.
When you got too much on your mind.
Jag har bestämt mig för att vara totalt otillgänglig i ungefär 20 dagar framåt för att få klart projektarbetet så nu är det stenhård disciplin som gäller. Skönt att det bara är knappa tre veckor tills jag är av med det, oavsett hur det går. Belöningen blir Irland!
Sedan har jag eventuellt också en plan för hösten, ett bra förslag som Emelie kom med för bara några timmar sedan. Ett sätt att hitta tillbaka till delen av mig själv som gjorde att jag sökte en litteraturklass i högstadiet. Innan jag fick spunk och sökte in till en skola med oljemålningar av rektorerna längs väggarna alltså.
