Vissa dagar startar man som en värdelös parasit i nån grådaskig lervälling och avslutar som en eldröd fenixfågel. Idag var en sådan dag. Imorse såg jag i spegeln en blek och ledsen figur med svarta ringar under ögonen.
Tur då att jag hade ett jobb att gå till. Tur att världens bästa Amanda var där. Tur att världens bästa Fredrik kunde lugna mig, även om det bara var via sms. Tur att världens bästa Emelie kom och drack latte. Tur att världens bästa Charlotte tittade in för ett glas vin och gav mig en styrkekram. Tur att jag och Amanda är så bittra över våra händelselösa liv att vi bestämde oss för att gå på nattbio och se Eclipse. Tur att Emelie anslöt sig. Tur att filmen sög så hårt att vi fick ännu mer att skratta åt tillsammans. Tur att jag och Emelie kunde promenera hem i sensommarkvällen och prata om allt.

Som marsipanrosen på tårtan fick jag just sms från Amanda.
"Sjöhästen heter bara sjöhästen. Så vi får antingen kalla den för sjöhästen eller döpa den till nåt fint."

Åh, vad jag har många underbara människor i mitt liv.

Puss och gull allihop!

Bitterljuvt känns som ett bra ord att beskriva min nya tillvaro med. Det är över huvud taget svårt att förklara hela situationen, fast den i grund och botten är rätt simpel. Antingen deppar jag och blir sur och otrevlig och dramatiskt ynklig. Eller så försöker jag ha det så bra som möjligt trots allt.
Och jag försöker det senare, tro mig. Lyckas ganska bra också. Men kvällarna känns ändå så ensamma varje gång.
Det är då ordet bitterljuv passar. Ljuvt att jag älskar någon som älskar mig. Bittert att han är 20 mil bort.

Att lära mig den här dansen. Bästa någonsin!



Skratta ni, jag kan redan halva.

Jag tog sommarlov från att bloggga och det var skönt. Det har varit en micket bra sommar, nästan i klass med sommaren 09. Här kommer de två senaste månaderna i rapidfart:

- Studenten 11 juni var möjligtvis den bästa dagen i mitt liv. Åtmistone utan tvekan den bästa dagen på franska skolan.
- Sommardanskurs med bästa gruppen och roligaste Peter. Jag sabbade min tå och den är fortfarande helt svart.
- Midsommar på Håkanskär med Fredrik. Såg grävling och sov i tält.
- Jobbade. Det var dött men jag tjänade i alla fall pengar.
- Softat på landet. Bränt axlarna, badat, plockat fästingar. Och sådär.
- Firat födelsedagar.
- Hängt med kompisar.
- Rest till Göteborg med Amanda och Emelie.
- Varit två veckor i Grekland med familj och vänner.
- Långhelg i Dublin (och Belfast). Riverdance för sista gången och en drös trevliga irländare. It was legendary!

Jag ler inuti när jag tänker tillbaka på den här sommaren. Likväl känner jag ett sting av nedstämdhet nu när den lider mot sitt slut. Inte bara för att höst, mörker och kyligare väder väntar. Den här veckan är slutet på en era.
Min sista vecka som tonåring. 20 år blir jag på fredag.
Den sista veckan av det sista sommarlovet. Om en vecka börjar jag jobba. Och det är ungefär allt jag vet om min framtid.
Fredriks sista vecka i Stockholm. På söndag flyttar både han och mitt hjärta till Linköping.

Behöver jag ens nämna att det sista smärtar mest.

Om någon skulle undra vad som hänt har jag inte dött utan helt enkelt, efter ett alltför långt uppehåll förorsakat av skolan och stressen där, börjat lära mig att läsa böcker igen.

På onsdag går min bror ut nian. Det fattade jag inte riktigt förrän idag. Att han har blivit lika stor som jag var det året jag flyttade till Frankrike. Det var också året han växte om mig.
Nu har ytterligare fyra år gått men ändå har jag inte insett att han är stor. I korta glimtar har jag visserligen sett min nya, vuxnare bror. När vi vid enstaka tillfällen har pratat om stora, viktiga saker som varför folk slutar älska varandra eller när han frågat mig om råd för framtiden, har jag sett den där stora, kloka killen han nog egentligen är nu.
Men för mig är han fortfarande lillebror. Lilla lillebror, som jag skulle skydda och slåss för tills jag stupar om någon gjorde honom illa.
När jag gick ut nian var jag stor. Jag kände mig vuxen, klok och världsvan. Men min brors händer ser fortfarande likadana ut som de jag höll honom i när han som fyraåring inte kunde sova, så det är omöjligt att han skulle kunna vara lika stor som jag var.

Där under lillebrorsytan skymtar dock någon. En stor människa, med ett djup jag inte känner igen.
På onsdag tänker jag sitta i kyrkan och se min lilla lillebror sluta grundskolan. Jag kommer vara en så himla stolt storasyster.

Du gör mig glad!

Jamen hej. Jag är hemma igen. Har haft en härlighetsvecka på Kreta. I Almyrida närmare bestämt. Där hotellområdet tog upp halva den s.k byn och jag gick och la mig klockan elva varje kväll och gick upp klockan åtta varje morgon och tränade pilates i 75 minuter under blå himmel. Har gått från soleksem till en viss solbränna och icke att förglömma en röd, solsvedd näsa. Det bästa av allt är att jag har slappnat av. Vad spelar 18,8 eller 19,2 för roll egentligen när det bara är femton dagar kvar? Jag tror mitt liv kommer bli fantastiskt oavsett.
På onsdag ska jag på bal.
På fredag ska jag till min saknade vän.
Sedan ska jag nog ta studenten med ett leende.

Annars en ouppackad väska på golvet, tax free-choklad en masse och världens bästa helg med världens bästa pojkvän.

Yeah yeah. Wow wow.