Every look I take makes me want you more.
And I think I'll have another cup very soon...
Visserligen är det ganska skönt att inte behöva göra någonting (utom läxor) en sådan här dag och förhoppningsvis mår jag bättre imorgon om jag får vila upp mig idag.
Det finns i och för sig ett annat ställe där jag tror att jag skulle kunna må lite bättre men enligt SL tar det 110 minuter härifrån till Sköndal, en resa jag verkligen inte orkar företa mig i mitt nuvarande tillstånd.
Fredag 4 september 2009.
Nu sitter jag i Åkersberga, äter päronkräm och väntar på att pappa ska komma hem för honom har jag inte träffat sedan i juli.
Temat i helgen blir ensamtid, för det behöver jag.
Skolstartskrönika från svenskan, eftersom jag är så lat.
Det är alltid så roligt att börja skolan igen efter sommarlovet. Vända tillbaka dygnet, gå upp på mornarna, sitta i ett syrefattigt klassrum medan sensommarens sista solstrålar långsamt tynar bort. Åh, som jag har längtat! Kursplaner och betygskriterier dansar framför ögonen tills jag blir helt snurrig. Organisationsförmågan lyser som vanligt med sin frånvaro. Har inte den också skolplikt?
Kalendern, som för bara några veckor sedan hade rara, gröna kanske-markeringar och ett par mysiga, blå om jag har lust-aktiviteter nedskrivna med jämna mellanrum, har nu ockuperats av ilsket röda måsten var och varannan dag. Socialt umgänge utanför skoltid hamnar någonstans mellan dammsugning och urplockning av diskmaskinen på prioriteringslistan, men att jag blir irriterad på grund av det är något jag knappt vågar yttra innanför min skolas studiemotiverade väggar.
Sedan sitter jag hur som helst där, all skoltrötthet till trots, med nya, rena böcker (vilket ändå måste vara det allra bästa med varje nytt läsår) och skarpvässade pennor och inser att jag får skylla mig själv, eller snarare mitt 15-åriga jag som gjorde detta val. Jag bestämmer mig för att i år, i år ska bli det året när jag gör alla läxor i god tid och är sådär lite extra ambitiös som jag skulle ha varit förra och förrförra året (och året innan det, och året innan det…) om jag bara hade haft ork. Samma löfte varje år och det har aldrig fungerat hittills. Men i år blir det annorlunda. På riktigt. I år är sista chansen. Det känns lite sorgligt. Jag har lärt mig så mycket i skolan och risken finns väl att jag blir dum så fort jag somnar kvällen efter studenten när det inte längre finns en hop supermotiverade lärare som vill proppa mig full med kunskap (helst av allt vill de att jag ska få in all kunskap i alla ämnen på precis samma gång, det ska tydligen vara effektivt).
En av sakerna som jag har lärt mig i skolan är att man inte ska ropa hej innan man är över bäcken. Det finns många hinder kvar att möta. Dör vi inte av överansträngning eller för hög koffeinhalt i blodet efter att ha suttit uppe och pluggat hela natten så blir det kanske svininfluensan som hindrar oss från att stå där med studentmössan på hjässan och sjunga i juni.
Som tur är har jag redan klarat två sådana här livsfarliga år, så jag har vanan inne. Femmans växel och så gasen i botten. På min skola finns ingen mjukstart.
En doft av sommarens sista dagar.
Fjäderlätt.
Yet we are the movers and shakers, of the world, forever it seems.
Nåja, nu börjar vi. En liten tillbakablick är alltid en bra start:
"I Augusti 2009 kommer jag säkert sitta här och knappt känna igen mig själv en gång till. Men det är långt tills dess. Ett helt skolår till. Jag hade aldrig ens kunnat gissa att allt som hände under ettan skulle hända. Vem vet då vad tvåan kan innebära för spännande?
Jag har ett helt nytt skolår framför mej, och jag ska göra det bästa av vad jag har. Vad som helst kan ju faktiskt hända."
(22 augusti 2008)
Lite vad som helst hände också:
- Jag började dansa Lindyhop.
- Jag och låt mig säga, många andra, kunde inte hålla koll på sina känslor eller handlingar, vilket ledde till en hel del trassel för både min egen och andras del.
- Jag var på en helt random resa i Berlin.
- Jag pluggade så att jag trodde jag skulle bryta ihop ibland.
- Jag färgade håret blått.
- Jag åkte tillbaka till mina utbytesstudent-hoods i Bordeaux.
- Jag började dansa Riverdance och spela trummor.
- Jag fick en hel del nya vänner, medan andra långsamt försvann.
- Jag praoade i Paris och fick skabb.
- Jag blev kär.
Det finns ett ord som kort och koncist beskriver tvåan: tufft.Och då menar jag på alla fronter. Skolan pressade oss på ett sätt som får mej att undra hur vi klarade oss med livet i behåll, vänskaper rasade ihop, byggdes upp på nytt och rasade igen, känslomässig förvirring, ångest, velande och skilsmässor dominerade och mitt i allt detta kaos fanns en grupp med 17/18-åringar som försökte lösa problemen. Jag kanske inte kan beskriva enbart med ord hur jobbigt det har varit, men tro mig, jag är glad att det här helvetesåret är över och det slutade åtminstone bra, vilket jag tror ändå är det viktigaste.
Det jag tror, eller i alla fall hoppas, att jag har lärt mig under året som gått är att släppa taget. Släppa taget om människor som jag inte mår bra av, om situationer jag inte kan hantera och om min egen rädsla. Det tar tid att inse att man måste göra det, även om folk runtomkring en kan se det hur klart som helst, men om man lär sig till slut har man ändå vunnit något.
Går man inte vidare hittar man ingenting nytt.
Jag har hittat mycket nytt, men det tog sin tid. Det kan dock ha varit värt det för jag längtar inte tillbaka till någon annan period i mitt liv, det är just nu som jag är nöjd med vem jag är, hur jag är och vilka jag har runtomkring mej. Jag tror att jag har en aning om vem jag skulle vilja bli.
Det kommer säkerligen att ändras det också men tills vidare, gör som Emil Jensen säger:
"Ta ut glädjen i förskott annars kanske det inte blir någon glädje alls!"
The truth is I'm scared to death.
Det känns inte alltid så.
Jag vill inte ha den här klumpen i magen.
Gissa.
Där folk sover i baksäten och på golv.
Där det snarare är konstigt att inte ha mantel.
Där säckpipe-och flöjtmusik hörs överallt.
Där man sjunger i vallgravar och skrattar i ruiner.
Där den första frågan efter "vad heter du?" är "är du lajvare?".
That's right.
Jag har varit på medeltidsveckan.
Augusti, Avstånd, Angélique.
Den 12 augusti kommer Angélique till Stockholm! Som jag längtar! Jag har ingen vänskap som liknar vår. Efter mer än ett halvår i samma rum under mitt utbytesår är hon mer syster än kompis. Under det viktigaste året i mitt liv fanns hon där hela tiden. Sedan jag åkte tillbaka till Sverige i juni 2007 har vi träffats två gånger. Hon var här förra sommaren, jag var hos henne under jullovet. Vi saknar och längtar och gråter som små barn varje gång det är dags att säga hej då igen.
Men nu kommer hon, snart snart snart och under 13 dygn kommer inte avstånd spela någon roll.
Une soeur, c'est pour la vie.
I took a train that took me north and it's the place where trees speak louder than the people but if I have to pick that's what I'll choose
Underbar tågluff. Underbara platser. Underbart resesällskap. Underbara minnen.
Bilden är (tyvärr!) från Withland, vilket kanse inte var så passande med tanke på hur totalt ocharmigt och deprimerande det var där. Punkt på det ;)
6 juli är en bra dag...
...För att ni är det finaste jag har. Grattis!
I like you and you make me happy.
Nu har jag börjat glömma vilken dag det är och planeringsförmågan har gått och gömt sig. Det är skönt med sommarlov. Om tio dagar åker jag med Amanda och Emelie på tågluff, taggad är bara förnamnet.
Igår tog jag mitt första dopp i Sverige, på Långholmen tillsammans med systra mi. Det var fint, men lite kallt.
Sommarkvällarna är långa och ljusa och luktar gott.
Jag gillar att du tänker på te samtidigt som jag.
Sista medicinen ikväll.
Jag mår fantastiskt.
I get high on you.
Allt dåligt för med sig något gott (eller något supermegajättefantastisktgott).
Indeed.
I'm in a fight with the world but I'm winning.
Hittills idag har jag (från klockan 00.00):
- Powernapat.
- Gått runt i Stockholm från cirka halv tre till halv sex.
- Sett soluppgången från söders höjder.
- Ätit en cheeseburgare (som jag FICK, de ni!).
- Druckit vatten.
- Somnat.
- Vaknat av att solen gjorde rummet till bastu.
- Flyttat sängen.
- Somnat om.
- Ätit frukost.
- Duschat..
- Träffat Estelle.
- Ätit en brownie.
- Promenerat.
- Druckit (snart) en liter iste.
Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din.
Steg 3 och nu tror jag att jag har återhämtat mig:
Ikväll har en überlycklig jag bokat biljetter till något helt fantastiskt. Grattis på 19-årsdagen till mig och Em!
Jag mår så bra att jag blir tokig.
Sometimes it's hard to find that perfect opening line.
Jag har halsfluss,öroninflammation och dessutom lider jag av skrivblockering (inte skrivkramp, för det är en fysisk åkomma även om ordet skrivkramp ofta används metaforiskt för just skrivblockering). De första två botar man med penicillin, det vet jag. När det gäller blockeringen är jag aningens mindre säker på vilka åtgärder som bör vidtas.
Men frukta icke, kära vänner, jag har ett par idéer om hur jag ska få fantasin och orden tillbaka och jag ska börja min rehabilitering på stört! Steg 1: Träffa någon jag saknat.
Steg 2: Fira midsommar.
Oh, how we thought those days would never end.
Nu är jag hemkommen efter ett långt cafébesök, mycket springande hit och dit och en utställning om minoritetsgrupper och tröttheten börjar hinna ikapp mig, helt frisk är jag nog inte än.
Det som är så fint är att jag kan lägga mig i soffan och slötitta på tv om jag har lust, läsa vilka böcker jag vill om jag har lust eller helt enkelt inte göra någonting alls.
Möjligheterna är obegränsade, jag har sommarlov!
Nu-är-skolan-nästan-slut-och-man-får-slappna-av-influensan!
Idag är hur som helst första dagen som jag tror att jag inte har feber och det är ju positivt. Om halsen nu bara ville sluta uppföra sig som ett igentäppt rör och lät mig svälja diverse saker utan att behöva kvida av smärta så blir det kanske en skolavslutning för mig imorgon trots allt. Vi får se.
