Sundsvall revisited.
Ikväll kommer jag tillbaka till Stockholm igen, fast det har varit en jättetrevlig helg. Jag och Em tog tåget från Stockholm central halv sju i fredags och var framme i Sundsvall lite före tio. Där blev vi mötta av Seb som hade lyckats ramla med sin cykel. Men det var kul att träffa honom! Hans lilla lägenhet är jättefin, jag blir supertaggad på att flytta hemifrån. Det enda vi gjorde på fredagen var att dricka te och prata men det var verkligen välbehövligt. På lördagen traskade vi runt inne i Sundsvall, kollade på hans skola och gick till massa second hand-affärer som Em hade spanat in. Vi fikade lite och handlade för att göra scones till middag. Sedan satt vi i köket hela kvällen och bara pratade tills Em blev trött och ville sova. Söndagen blev en riktig segisdag. Det var tråkigt, grått väder så det passade perfekt att ligga kvar i sängen jättelänge, dricka ännu mer te och bara dega runt. Igår gick Em och la sig tidigt eftersom hon skulle åka ett tidigare tåg hem till hufvudstaden medan jag och Seb satt uppe i köket och småpratade till kvart över två. Nu har Em åkt och Seb gått till skolan så jag är ensam idag. Inte för att det gör så mycket, jag behöver såklart plugga.
Ikväll bär det av hemåt vid kvart över sex och så blir jag mött på centralen av Fredrik :)
Meeegabra helg!
Och livet då?
Efter två panikveckor på raken börjar jag så smått tröttna. Såhär var det hela förra året. Ska det bli likadant hela det här året? Ångestmonstret som bor i min mage säger med ett flin att snart får datorn säkert något virus också, typ svininfluensan, så att det jag hittills gjort på projekarbetet ryker. Finns det någon som kan hjälpa mig med en sån där...back-up (eller vad det nu kan tänkas heta)?
Jag är trött på att trots att de går i samma klass som jag, så hinner jag inte prata med mina vänner. Det är tråkigt att den enda tiden vi ses är i skolan och den enda tiden vi har för att prata är om vi stannar kvar nån timme innan alla måste hem och plugga. Så får man försöka pressa in allt på den korta tiden, som att man på nåt sjukt sätt ska resumera sitt liv för de man träffar varje dag. "Hur är det med pojkvännen" och "Funkar allt som det ska". För att vi helt enkelt inte har tid att ses.
Nu är psykologiförhöret över och litteraturprovet skrivet i alla fall, kvar denna vecka är bara engelskaanalysen och den muntliga presentationen. Och brevet för projektarbetet. Och modernismen i antologiboken. Hjälp.
Jag betar av en sak i taget och försöker för det mesta att inte hetsa upp mig för mycket. Men det funkar inte alltid.
Jag är trött på att behöva trycka på hold-knappen för mitt liv hela tiden.
Jag är trött på prestationsångest.
När jag väl gör saker för nöjes skull är jag så trött att jag inte alltid orkar uppskatta dem.
Insanity.
Överlever jag så skriver jag igen.
Eventuellt.
That's splendid!
Han är söt, den lille gubben.
If you see the wonder of a fairytale, you can take the future even if you fail.
Om jag inte hade åkt till Frankrike skulle jag inte börjat gymnasiet ett år senare än alla andra - om jag inte hade börjat ett år senare hade jag inte träffat min första pojkvän och alla nya kompisar jag fick under ettan - om jag inte träffat de här människorna hade jag inte blivit så brutalt ledsen och deprimerad när jag senare blev dumpad - om jag inte hade blivit dumpad hade jag kanske haft en bättre sommar - om jag hade haft en bättre sommar hade jag kanske orkat med alla jobbiga händelser och all ledsenhet i tvåan mer än jag gjorde - om jag hade orkat mer hade jag kanske inte förlorat vänner eller mått så dåligt.
M.E.N
Om jag inte hade mått så dåligt hade jag inte känt samma behov av förändring - Om jag inte hade känt det hade jag inte börjat leta efter förnyelse - Om jag inte hade letat hade jag inte lärt känna så pass många nya människor (dansfolket+Fredrik och Madde tillexempel) eller börjat spela trummor eller börjat med irländsk dans - Om jag inte hade gjort det hade jag gått miste om mycket roligt och inte mått så bra som jag gör just nu.
-----------------------------------------------------------------------------------------
Lite långsökt med alla dess om, jag vet (plus att ni här fick en revy av mitt liv de senaste tre åren). Men det jag ville få fram var att även när det känns tungt och som om inget ska bli bra och allt som händer går åt helvete så går det ändå frammåt, även om det inte känns så. Det ena leder till det andra och sammanhanget ser man först efteråt.
Inget av det här hade jag planerat (utom möjligtvis utbytesåret). Det mesta var impulser, slumpen eller helt enkelt tur (ibland otur som sedan blev tur). Det hade kunnat gå helt annorlunda och då hade jag inte varit densamma idag. Det är möjligt att ett annorlunda händelseförlopp stundtals hade varit mindre smärtsamt men när jag ser tillbaka önskar jag ändå inte en sekund att det skulle skett annorlunda. Jag har varit lycklig och olycklig i perioder, men det är väl så livet är, för oss allihop?
Allt det som gick åt helvete kan mycket väl visa sig vara det bästa som hänt dig.
Solen skiner inte alltid. Men alla moln är inte heller grå.
Early-bird.
Allt som skulle hinnas med i helgen hanns med i alla fall, trots sjukdomstillståndet. Dvs jag har fixat vinterjacka, skrivit högskoleprov, träffat Fredrik och jobbat. Yay me!
Är fortfarande sjuk dock, med massa slem i hals och näsa (som inte går att snyta ut! Det bara sitter där och hindrar andningen!), ont i halsen och sedan igår även seriöst ont i öronen. Vi får allt se vart detta barkar.
Idag ska jag träffa Em och Andrea, vi ska tydligen till sjukhuset.
Snart är det Halloween, årets bästa högtid!
Oj, vilket meningslöst inlägg...
Oh I love you, I wish you got the flu.
Mitt immunförsvar har blivit helt sämst! Jag brukar (brukade?) inte alls vara sjuk speciellt ofta, bara bli förkyld runt loven ungefär och kanske något lite allvarligare vartannat, var tredje år. Vad har hänt nu då? Började sommarlovet med influensa, sedan halsfluss och öroninflammation. Sedan skolan började har jag hunnit med en förkylning och lite allmän ofriskhet också. Jag är sjuk hela tiden verkar det som och just den här gången verkar det som om bacillerna hade tänkt vara lite värre än vanligt och inte ge med sig alls. Redan i måndags kände jag mig risig och nu har jag har haft feber hela natten och det gör superont i halsen och i örat när jag sväljer. Ingen dans blev det igår heller, då förstår ni att jag kände mig dålig på riktigt. Buu!
Gör mig frisk! Jag hinner inte med att vara sjuk, fastän det är höstlov från och med imorgon (eller redan nu egentligen, eftersom jag är sjukanmäld).
Att bara ligga här och ligga här och ligga här är så bajstråkigt.
Tur att det finns snälla mammor, pojkvänner och kompisar som tar hand om mig och klappar fint på mig och frågar hur jag mår!
Om några timmar ska jag till skolan och hämta hem halva skåpet för att det är så mycket plugg att göra under lovet. Känner att bussresan dit kommer bli en riktig kraftansträngning, trots att det bara är fem stationer.
Så jag ska fortsätta sova fram tills dess.
Hejdå, nu försvinner jag in i min dåsiga febervärld igen!
Aaargh!
Ibland är jag så urbota korkad. Så förskräckligt förfärligt dum. Och framförallt onyttigt känslig.
Nu är jag en gång lagd åt det hållet, så det är väl inte så mycket att göra åt. Men ett hopplöst jävla skrutt är jag ibland, så mycket är säkert.
Förlåt. Men jag blev så rädd.
Och jag kan inte släppa taget lätt om sådant jag en gång börjat tycka om på riktigt. Ibland leder det till *insertcountry*-obsession eller *läsa-alla-bibliotekets-böcker-av-och-om-Anne-Frank*-galenskap. Ofta älskar jag flera saker på samma gång. De tar sig bara olika uttryck. Sedan plaskar jag gladeligen (ibland mindre glatt) runt i mitt träsk ett långt eller jättelångt tag. Sådan är jag.
Jag hoppas för guds skull att jag har hunnit dra lite lärdom av de senaste två åren. Om jag inte har det, då är jag verkligen ett hopplöst jävla skrutt på heltid.
Det återstår att se.
Jag längtar inte.
Så dröj, snälla ögonblick. Dröj!
(Helst föralltid, men det är kanske för mycket begärt. Ska vi kompromissa Gud? Ring mig i sånna fall, jag är redo för förhandlingar) <-- Jag vet inte varför jag bubblar om Gud här. Men lyssna på Green Light med Marit Bergman. Typ så känns det.
And nothing seems to matter, when I'm around her. Nothing seems to matter, when she's not around.
Jag är inget mjukdjur fast jag ser ledsen ut på ögonen ibland, och jag känner mycket. Just nu är jag rädd för framtiden. Jag vill inte att minnet av den här tiden ska komma tillbaka om några år så som minnena av gamla sommarlov kan göra nu; minnet av hur det lät när en humla studsar mot fönsterrutan på landstället och hur jag lekte häst på grusgången. Och det minns jag bara när jag ser in i någons ögon under en längre tid. Vilket jag har hunnit göra denna helg.
Så får det inte bli. Skulle inte "den här tiden" kunna få vara ett tag? Det önskar jag.
Känslan av att allt ska förändras och att jag ska bli lämnad ensam här är rent ut sagt gastkramande. Inte så att jag inte vill att andra inte ska få följa impulser och drömmar. Jag är bara rädd för att de innebär oönskade avslut. Och så lever jag. Med gråten i halsen ett par dagar, innan det förhoppningsvis går över.
För om det inte var så att inte ens orden, som hittills har tagit mig igenom allting, räcker till, då skulle jag kanske kunna förklara hur det känns när hela hjärtat bubblar och sväller av kärlek när jag är med dig. När jag ser på dig. När jag tänker på dig.
Och hur oåterkalleligt och blodisande rädd jag blir när du pratar om att åka så långt bort.
Sedan försöker jag tänka att just nu finns. Att just nu är allt jag har och att det alltid kommer vara så.
Ikväll ger det ingen tröst. Det konfirmerar endast vad jag inte verkar kunna få ur huvudet.
Att jag inte vet hur det ska bli.
HAPPY, SO HAPPY!
Jag förvånas varenda onsdag över hur glad det här gör mig, hur mycket det betyder, hur mycket jag älskar det.
Kanelbulle och superfruits.
Medan jag sitter här och försöker varva ner efter jobbet, mumsande på hembakt kanelbulle och sörplandes te, har jag en känsla av att det här kommer bli en bra vecka.
Jag ska på bio med en fin vän och se en (förhoppningsvis) fin film, jag ska äntligen få använda de nya dansskorna på riktigt, kanske till och med åka ut till landet och andas ren höstluft och elda i öppen spis. Mysigt!
Massor av te kommer det bli också, nu när jag frusit i stort sett oavbrutet i tre dagar.
Jag drömde en så hemskt konstig dröm inatt. Jag skulle åka hem med tunnelbanan och satt ensam i en sån där "fyra", med min röda ryggsäck i knät och, tro't eller ej, ett duntäcke virat runt mig. Sedan måste det varit så skönt där att jag somnade, för när jag vaknade igen (i drömmen alltså) så var jag på en helt okänd station (den hette esg eller asg eller något liknande) och fick lite panik. Då satt det en läskig man bredvid mig också som frågade "var kommer duuu ifråån?" på ett väldigt obehagligt sätt så jag bytte plats. Till slut kom jag till Hötorget och blev lättad för då visste jag att jag skulle hitta hem igen. Heh, sedan kom som tur var Fredrik och väckte mig (på riktigt) så jag drömde inga fler bisarra drömmar, vilket jag annars tycks göra var och varannan natt!
Två saker har jag förundrats över den gångna veckan. Den första är hur folk som ändå går sista året på gymnasiet kan bli som gnälliga femåringar när det gäller att ta ansvar (hoppas nu ingen läser och känner sig förolämpad, jag är precis likadan ibland) för läxor och sånt. Det andra är hur fascinerande det är att hela svenska folket blir expertkommentatorer så fort Sverige ska spela en viktig fotbollsmatch. Fast det är klart. Vi ville ju till vm...
Eftersom det här ska bli en myshöst så får ni en spotify-länk med den bästa myslåten, så snäll är jag!
http://open.spotify.com/track/42gwZEth2IXybrVIWkJK0s
Sov gott sötnosar.
Sjuklings-onsdag.
Det händer inte sådär fruktansvärt mycket nytt i mitt liv just nu, därav den ganska medelmåttiga uppdateringen (både kvalitativt och kvantitativt). Å andra sidan finns det inte heller så mycket som jag skulle vilja ändra på (förutom att skynda på skolåret så studenten kommer snabbare) för saker och ting har varit riktigt bra ett ganska långt tag nu och det är härligthärligthärligt.
Nu ska jag gå och äta frukost och försöka att inte oroa mig över att jag missar hur mycket som helst i skolan och kommer få allvarliga magsår när jag ska hinna ikapp igen.
Å rävåar!
101 dagar kvar. Eller 14 veckor och tre dagar om ni vill.
Gissa vad jag gjorde idaaaaaaaaaaag? :D
Just give me one more moment, another walk out in the sun.
Eftersom jag är förkyld och trött har jag nästan inte lämnat sängen idag, istället har det blivit en slacker-kväll hemma med mig själv. Jag har legat och kurat under täcket med datorn, ätit glass med varma hallon och kollat på film. Notting Hill och Dirty Dancing blev det. Kärlek och dans. Ungefär dom två sakerna man behöver för att vara glad. Som jag är glad att jag har.
I allmänhet är humöret glatt, skolan hanterbar och rummet stökigt. För att sätta guldkant på det hela har jag även en blåsvart halsduk och världens finaste vänner.
Något annat kan man väl inte önska sig?
Merde.
Uppdatering 21.54: Dagens guldkorn var i alla fall när jag försökte förklara för en av diskarna på jobbet vem Strindberg var. Glömde jag nämna att arbetskollegan är från Sudan? Strindberg är inte så känd där. Uppenbarligen.
Puss!
Sipping strawberry tea.
Fredagkväll är det och här sitter jag myser helt för mig själv, alla andra verkar ha någonting för sig ikväll. Det gör mig ingenting, jag dricker jordgubbste från London och kollar på min Riverdance-DVD (ja, nu igen...) samt luktar på mina nya dansskor stup i kvarten bara för att jag är så glad att jag äntligen äger dem. När pappa kom för att lämna dem till mig samtidigt som han hämtade upp SchlEmil tidigare ikväll kunde jag inte hålla mig tills jag kom upp till lägenheten utan slet upp paketet på stört och utförde en liten stepp-glädje-dans där på trottoaren.
Det var nog allt jag hade att säga.
I love you more than yesterday but less than tomorrow.
De allra sötaste kommentarerna, de vackraste leendena och de allra finaste meddelandena.
Kanske var de här fem orden inte menade att bli så stora som de faktiskt blev i mitt hjärta.
De blev små gnistrande diamanter och helt plötsligt gör det inte så mycket att det regnar och att jag har ännu en lååång skolvecka framför mig.
"Jag lovar att vakna imorgon"
Oh please do. Jag lovar att älska dig imorgon också.
Dansa som om ingen såg dig, sjung som om ingen hör dig, älska som om du aldrig har blivit sårad.
Idag hade jag terminens första lektion i irländsk dans. Hela dagen har jag bara väntat. Väntat och längtat. Egentligen har de fyra senaste månaderna inneburit väntan och längtan, men idag har det nästan varit olidligt (på ett härligt sätt). Det kändes som om jag knappt kunde komma till Kulturama snabbt nog när skolan väl hade slutat, och jag flög hem för att hämta danskläder och skor. Sedan stod jag hela vägen till Gullmarsplan för att jag hade för mycket energi i benen för att kunna sitta ner.
Det var precis så härligt att dansa som jag hade tänkt mig, om inte bättre.
F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-T helt enkelt.
Jag är fortfarande alldeles gladpirrig i magen och jag vet att jag låter som en riktig tönt men jag har lust att bara flyga, skutta, virvla runt i lägenheten (vilket jag också gör...). Får man må såhär bra? Är det tillåtet? Är det nyttigt? Jag har ingen lust att ramla ner när jag inte kan sväva längre...
Men just nu svävar jag, jag dansar runt runt och det känns inte ens som om fötterna nuddar golvet, så bra mår jag. Ibland älskar jag helt enkelt mitt liv.
Vet ni vad det bästa är? Jag har INTE ENS ONT i hälsenorna.
Luck of the Irish, I tell ya!
I will take a train to Aberdeen, and to all the places I still haven't seen.
Åhhh, vad jag saknar de här veckorna. När åker vi igen?
Sing the song of lands from far away,other times and another place...
Del I: Nu vet jag vad jag ska göra efter gymnasiet. Igenting. Efter "sommarlovets" slut nästa år ska jag lata mig. Det var för ett par veckor sedan när jag satt och skrev som jag kom på det. Det skulle innebära fyra månader, september till december, när jag varken pluggar eller jobbar seriöst. Det jag då skulle ägna mig åt, förutom att fortsätta dansa och jobba på söndagar, skulle vara sådant jag känner att jag inte hunnit med under mina gymnasieår. Läsa för att jag vill och inte för att jag måste, till exempel. Skriva dikter och noveller igen. Vara tillgänglig vilket det inte känns som om jag har varit på snart tre år. Googla allt jag inte hunnit googla på.
För lite drygt en vecka sedan luftade jag de här planerna för min mamma. Som det ser ut nu tycker hon att det är okej, jag får bo hemma utan att behöva betala eller något sådant så länge jag kan klara alla andra utgifter jag har, om det är vad jag känner att jag vill. Vilket det är. I januari 2011 har jag lovat att börja plugga igen, förmodligen historia eller språk.
Nu gäller det väl att spara så mycket pengar som möjligt under året och hitta ett sommarjobb efter studenten.
Ibland (ofta) känner jag mig dum som valde en traditionell pluggskola, men nu hoppas jag på att jag kan få en chans att ta igen all kreativitet och fantasi igen.
Del II: Lord of the dance kommer till Sverige i januari nästa år och jag är så sjuuuuuukt taggad. Något att se fram emot hela långa, mörka vintern!
Del III: Jag har haft en galet trevlig, men sjukt trött, helg. Je t'aime, tu sais. À la folie!
