Jingle-jangle.

Här är det egengjorda örhänget som utlovat. Från början en reflex köpt på Fiolaffären vid Hornstull. Nej, det är kanske inte så avancerat att pilla fast fyra små ringar och ett hänge på en reflex men för mig, som är alldeles för otålig för att vara bra på att pyssla, är det här en prestation faktiskt. Nöjd!


Wait. What.

Hittat körskola, kört, bokat typ ytterligare 17 lektioner. Fått erbjudande om ett till jobb. Känt stress. Bestämt mig för att nog inte ta det ändå. Inte illa pinkat på bara 24 timmar.
För en vecka sedan ville jag ha mer action och nu vill jag ha lite färre saker att tänka på. Man är aldrig nöjd alltså.

You're a song.

Så väldigt fin helg. För en gångs skull kändes tre nätter som mer tid än det faktiskt var. Ändå är det lika svårt att kliva på det där jävla tåget på söndagkvällen. Kliva på det där tåget som ska ta en med sig hem igen tänkte jag först skriva, men det känns inte som att komma hem när jag kliver av på centralstationen i Stockholm. Det finns ingen som väntar på mig här och jag känner mig så väldigt liten när jag faller in i ledet av människor som strömmar genom stressgången mot tunnelbanan. Obetydlig. Lite bräcklig. Med ett ganska tungt hjärta. Det är tur ändå att man har det där hjärtat, så man kan spara fina minnen och känslor där och sedan plocka fram dem så att det åtminstone glittrar lite inuti en själv när det känns ensamt. Att ligga tillsammans på en stor gunga och känns vårsol i ansiktet eller diskutera huruvida den där saken på lekplatsen är en panda eller en skelett-katt (självklart en panda, vem skulle göra en skelett-katt?) är sådana saker som glittrar.
Den här helgen har jag gjort mitt första örhänge också. Är ganska stolt, men får visa en annan gång. Imorgon ska jag nämligen ut och skaffa mig en körskola innan jobbet så det är jättedags att sova.


Ooo-mi-gådd!



Vill se nuuuu!


Some kind of feeling that there's more than this.

Min tillvaro är bra. Lugn, behaglig. Men väldigt ospännande. Jag vill inte ändra något alls, samtidigt som jag vill ändra allting. Antar att det som krävs nu är tålamod, men det har nog aldrig varit en av mina starka sidor att vara tålmodig. Om två veckor öppnar studera anmälan till höstterminen. Jag flyttar till hösten, så mycket är säkert. Jag vet inte vem eller vilka som kommer finnas brevid mig när jag gör det, men jag måste iväg, vare sig det bär eller brister eller lite både och. Stannar jag här kommer jag långsamt försvinna, så ett till likadant år går inte. Jag känner redan hur min hjärna förslöas, jag hittar inte ord eller disciplin ens för de allra enklaste uppgifter. Jag har glömt hur man gör. Så jag måste iväg och jag måste plugga igen. Att studera här i Stockholm är helt enkelt uteslutet. Inte heller har jag någon lust att leva med saknads-hålet i hjärtat hela tiden. Det gör att jag känner mig halv. Då tar jag hellre ett steg och ser vad som händer. Om allt går som jag hoppas kommer jag ha tagit körkort, flyttat hemifrån, bytt stad och påbörjat en utbildning i augusti. Det låter inte helt fel i mina uttråkade öron. Förändring, förändring. Så läskigt men befriande samtidigt.

Most perfect weekend.

Jag tror den här helgen varit den bästa på länge. En perfekt balans av allt helt enkelt. Mys, dipp och film med de bästa på fredagkvällen efter en lång dag på jobbet. Lagom seg lördagmorgon men ändå uppe i tid för att hinna med en timmes träning tillsammans på förmiddagen. Skid-VM på TV och chillchillchill. Sedan full fart hela kvällen med massor av favoritvänner som kom och gick till långt in på natten. När vi bara var fem stycken starka själar kvar blev det levande ljus och prat om ditt och datt till ända in på småtimmarna. Sova lite för lite för sitt eget bästa. Dega i soffan, sega till Sabis som har extrapris på godis. Plugga lite. Nu dricker jag te och äter choklad i soffan, gömd under mammas täcke. Kollar på Eva & Adam-serien som gick när vi var små. Vad mer kan man begära av en helg.


Tant vs. småbarn.

Jag är 20 år gammal, fyller 21 i år. Jag borde vara något sånär vuxen vid det här laget. Men vissa saker måste mamma och pappa missat i min uppfostran. Den senaste tiden har jag nämligen uppmärksammat hur lätt jag har för att stoppa saker i munnen. Till exempel låg det en lakrits i soffan förra veckan. Jag åt den. Och kom inte på förrän efteråt att det kanske inte var så jävla smart. Jaa, jag vet. Skitknäppt. I alla andra avseenden är jag ju mer åt tanthållet.

A moment in the soul can last forever.


Juni 2006.

De här fina träffade jag idag. Det är inte ofta det går att få ihop alla gamla LD-are på samma tid och plats, så man får se till att njuta av de chanser som ges. Idag satt vi många timmar på en trevlig resturang vid södra station, samlade bara vi för första gången i år (nästan i alla fall, det saknades en liten Seb). Mysigt var ordet. Allt från skolreformen till gamla tecknade Barbie-filmer avhandlades medan timmarna flög förbi.
Det är så härligt med vänner som bara finns. Sådär så att man slipper tänka på att det ska fungera hela tiden.


Varje steg sin egen väg.

Jag vill verkligen skriva. Jättemycket. Men allting bara lunkar sin lilla vardagslunk och då känns allt jag försöker skriva så väldigt meningslöst. Det har varit såhär ett bra tag. Mestadels bra, lite dåligt här och där, då och då. Det är min vardag det. Jag klagar inte, finemang att allting rullar. Men vad ska jag skriva om?
Jag har många blåmärken men ont om fantasi.

Alla hjärtans dag 2011.


Till mig själv nästa gång jag tvekar.

Ikväll knepade jag ihop den första uppgiften till distanskursen om hållbar utveckling jag just börjat läsa på distans. Blev inte helnöjd, men ser det här som ett ypperligt tillfälle att öva mig ut ur "presterar-jag-inte-är-jag-en-dålig-människa"-tänket. Man kan inte hålla på och identifiera sig med sina betyg. I alla fall. För att skyla över det dåliga innehållet med en hyfsat snygg uppställning letade jag upp dokumentmall_rapport_G2 i mappen "Svenska gymnasiet" för att få lite hjälp (tack Birgitta!). Självklart fastnade jag i havet av sparade skoluppgifter.
Och vad håller jag egentligen på och velar om? Jag vet ju att det är det där jag vill hålla på med.

I can see us on the country side.

Min helg i två bilder. Detta har jag lärt mig: festa inte med två galningar om du har en stukad fot.

 

 


When the distance is killing me...


... så blir jag glad av den här.


Peppar peppar.

Såklart. Jag skrev att allt var bra. Sedan landade jag fel när vi övade sidestep med over-one-two-snurrar och vrickade min vänsterfot ordentligt. Så det blev ingen mer mjuksko, fick sitta bredvid med ispåse och bandage och foten högt. Hoppade in igen lagom till hårdskon och det gick ganska bra så det är nog ingen fara men det gör förbannat ont när jag försöker vicka och snurra på foten. Så kan det gå. Men tänker inte missa dansen imorgon. Får ta det lite lugnt bara. Sedan när jag haltat hem upptäckte jag att jag hade glömt ta med mig nycklar när jag sprang hemifrån. Tänkte att någon nog skulle vara hemma men ingen varken öppnade när jag ringde på dörrklockan eller svarade i telefonen. Antog att alla var och tränade men orkade inte linka iväg någon annan stans och dessutom höll mobilens batterier på att dö. Så jag satt där snällt i trappuppgången i ungefär en halvtimme och pratade bort mobilens sista krafter med Fredrik. Plötsligt hörs det ljud inifrån lägenheten. Mamma hade varit hemma hela tiden men duschat och inte hört när jag ringde på.
Så det kan gå bara för att man inte har något att klaga på.

Les pages lues et les pages blanches.

Idag känns som första dagen på länge jag har tid över för mig själv. Så det får banne mig bli av att skriva lite också. Gillar känslan av att ha fått dom där viktiga sakerna gjorda som annars lätt distraherar mig. Till exempel har jag lagat hål i några klädesplagg som legat framme allt för länge men som jag har varit för lat för att ta itu med. Jag har sett den första föreläsningen för min distanskurs i hållbar utveckling och ska börja skriva på den första uppgiften idag eller imorgon. Ritat upp ett stort schema inför sommarens en månad långa eurotrip som ska fyllas i under helgen, vilken för övrigt ska spenderas ute på landet med två favoriter (gissa vilka!). Tagit mig igenom merparten av teoriboken har jag också gjort vid det här laget (mestadels under arbetstid, shhh). Snart är det dags för lektioner också. Och på min vägg sitter nu en lista med eventuella utbildningar med start hösten-11. I Linköping. Med Louise som sambo och teburkar till barn. Jag önskar att vi redan kunde vara så långt fram. Ikväll börjar dansen. Imorgon börjar ännu mer dans. Minst fyra och en halv timmes dans per vecka ska det bli. Härliga tider. Jag mår faktiskt väldigt bra. Och det är svårt att skriva då. Dom dagarna jag är nere (oftast dagen efter jag har åkt ifrån Fredrik eller han har åkt ifrån mig) försöker jag att sysselsätta mig så mycket det bara går så att det inte ska hamna massa depptexter här varannan måndag. Även om det kanske inte är bättre för uppdateringen så är det nog bättre för mig.

It gets better then, you know.

Vill skriva om mina danskurser. Om mina vänner. Om Linköping. Om min framtid (som faktiskt förhoppningsvis börjat utformas lite). Om solen. Våren. Sommarplanerna. Bilkörningen.
Men det blir bara fula meningar och dåligt språk. Och sådana tråkbloggar finns det redan alldeles för många av, så det är nog bättre att jag väntar lite till.


RIP mina gympadojjor.

I fem år, har vi levt ihop, 2006 till 2011. Men nu är det dags. Dags att säga adjö. Tack för alla fina saker vi gjort ihop. Alla vägar vi gått tillsammans.



Det är hårt att göra sig av med sina älsklinsskor. Se bara på denna bildserie från Paris våren 2009, då det var mina älskade, älskade converse som fick ta steget in i nästa liv.

  


Ville skriva något bra, men det blev bara fel.

Dagens humör: Glad.

Dagens mående: Illa. Mår illa alltså. Har gjort till och från hela dagen. Sämst.

Dagens borde:
Sova snart.

Dagens frisyr:
Usch. Smutsigt hår, men är för lat för att tvätta det om jag ändå ska träna imorgon förmiddag.

Dagens smink:
Long gone. Har fått nåt rött svidande i ansiktet istället efter någon peelingkräm jag fick för mig att jag skulle använda. Att jag aldrig lär mig.

Dagens klädsel:
Onepiece. Bästbästbäst. Skönastskönastskönast.

Dagens planer:
Var att hämta paket, gå till stadsbibblan, köpa present och träffa Estelle. Allt det har jag gjort, plus lite till.

Dagens materiella vill ha:
Otrasig diskmaskin så man slipper diska för hand.

Dagens fundering:
Ska jag söka lärarlinjen?

Dagens beroende:
Te och riskakor.

Dagens tråkigaste:
Att jag mår illa och att mitt ansikte svider.

Dagens längtan:
Fredrik, sol och plusgrader.

Dagens superlängtan:
Fredrik.

Dagens tidning: Har inte läst någon. Har däremot kollat på nyhetsmorgon.

Dagens låt:
Nationalsången. Sverige spelade skitbra.


Ganska så taggad!


Always wear rubber.

Jag har en liten fäbless för gummistövlar. Inte vanliga Tretorn-gummistövlar alltså, utan lite roligare. Nu har jag hittat ett par röda med vita prickar på Skopunkten (bild 2). Är dom inte jättesnygga? Härligt med så färgglada stövlar när det är grått och regnigt ute. Plus att gummistövlar är himla bekvämt.
Har sedan i somras redan ett par underbara gummistövlar med knappar på (bild 1). Köpte dom i Dublin efter att ha trånat i ungefär ett år. Men vem säger att man inte kan ha flera stycken? Det kanske blir en ovanligt regnig vår...



Väldigt mycket prickar här märker jag. Men kände för en gladare och lite mer uppiggande design som passar de ljusare tiderna som snart borde komma.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0