Jingle-jangle.
Här är det egengjorda örhänget som utlovat. Från början en reflex köpt på Fiolaffären vid Hornstull. Nej, det är kanske inte så avancerat att pilla fast fyra små ringar och ett hänge på en reflex men för mig, som är alldeles för otålig för att vara bra på att pyssla, är det här en prestation faktiskt. Nöjd!
Wait. What.
För en vecka sedan ville jag ha mer action och nu vill jag ha lite färre saker att tänka på. Man är aldrig nöjd alltså.
You're a song.
Så väldigt fin helg. För en gångs skull kändes tre nätter som mer tid än det faktiskt var. Ändå är det lika svårt att kliva på det där jävla tåget på söndagkvällen. Kliva på det där tåget som ska ta en med sig hem igen tänkte jag först skriva, men det känns inte som att komma hem när jag kliver av på centralstationen i Stockholm. Det finns ingen som väntar på mig här och jag känner mig så väldigt liten när jag faller in i ledet av människor som strömmar genom stressgången mot tunnelbanan. Obetydlig. Lite bräcklig. Med ett ganska tungt hjärta. Det är tur ändå att man har det där hjärtat, så man kan spara fina minnen och känslor där och sedan plocka fram dem så att det åtminstone glittrar lite inuti en själv när det känns ensamt. Att ligga tillsammans på en stor gunga och känns vårsol i ansiktet eller diskutera huruvida den där saken på lekplatsen är en panda eller en skelett-katt (självklart en panda, vem skulle göra en skelett-katt?) är sådana saker som glittrar.
Den här helgen har jag gjort mitt första örhänge också. Är ganska stolt, men får visa en annan gång. Imorgon ska jag nämligen ut och skaffa mig en körskola innan jobbet så det är jättedags att sova.
Ooo-mi-gådd!
Vill se nuuuu!
Some kind of feeling that there's more than this.
Most perfect weekend.
Jag tror den här helgen varit den bästa på länge. En perfekt balans av allt helt enkelt. Mys, dipp och film med de bästa på fredagkvällen efter en lång dag på jobbet. Lagom seg lördagmorgon men ändå uppe i tid för att hinna med en timmes träning tillsammans på förmiddagen. Skid-VM på TV och chillchillchill. Sedan full fart hela kvällen med massor av favoritvänner som kom och gick till långt in på natten. När vi bara var fem stycken starka själar kvar blev det levande ljus och prat om ditt och datt till ända in på småtimmarna. Sova lite för lite för sitt eget bästa. Dega i soffan, sega till Sabis som har extrapris på godis. Plugga lite. Nu dricker jag te och äter choklad i soffan, gömd under mammas täcke. Kollar på Eva & Adam-serien som gick när vi var små. Vad mer kan man begära av en helg.
Tant vs. småbarn.
A moment in the soul can last forever.
Juni 2006.
De här fina träffade jag idag. Det är inte ofta det går att få ihop alla gamla LD-are på samma tid och plats, så man får se till att njuta av de chanser som ges. Idag satt vi många timmar på en trevlig resturang vid södra station, samlade bara vi för första gången i år (nästan i alla fall, det saknades en liten Seb). Mysigt var ordet. Allt från skolreformen till gamla tecknade Barbie-filmer avhandlades medan timmarna flög förbi.
Det är så härligt med vänner som bara finns. Sådär så att man slipper tänka på att det ska fungera hela tiden.
Varje steg sin egen väg.
Jag har många blåmärken men ont om fantasi.
Alla hjärtans dag 2011.
Till mig själv nästa gång jag tvekar.
Och vad håller jag egentligen på och velar om? Jag vet ju att det är det där jag vill hålla på med.
I can see us on the country side.
Min helg i två bilder. Detta har jag lärt mig: festa inte med två galningar om du har en stukad fot.
When the distance is killing me...
... så blir jag glad av den här.
Peppar peppar.
Så det kan gå bara för att man inte har något att klaga på.
Les pages lues et les pages blanches.
It gets better then, you know.
Vill skriva om mina danskurser. Om mina vänner. Om Linköping. Om min framtid (som faktiskt förhoppningsvis börjat utformas lite). Om solen. Våren. Sommarplanerna. Bilkörningen.
Men det blir bara fula meningar och dåligt språk. Och sådana tråkbloggar finns det redan alldeles för många av, så det är nog bättre att jag väntar lite till.
RIP mina gympadojjor.
I fem år, har vi levt ihop, 2006 till 2011. Men nu är det dags. Dags att säga adjö. Tack för alla fina saker vi gjort ihop. Alla vägar vi gått tillsammans.
Det är hårt att göra sig av med sina älsklinsskor. Se bara på denna bildserie från Paris våren 2009, då det var mina älskade, älskade converse som fick ta steget in i nästa liv.
Ville skriva något bra, men det blev bara fel.
Dagens humör: Glad.
Dagens mående: Illa. Mår illa alltså. Har gjort till och från hela dagen. Sämst.
Dagens borde: Sova snart.
Dagens frisyr: Usch. Smutsigt hår, men är för lat för att tvätta det om jag ändå ska träna imorgon förmiddag.
Dagens smink: Long gone. Har fått nåt rött svidande i ansiktet istället efter någon peelingkräm jag fick för mig att jag skulle använda. Att jag aldrig lär mig.
Dagens klädsel: Onepiece. Bästbästbäst. Skönastskönastskönast.
Dagens planer: Var att hämta paket, gå till stadsbibblan, köpa present och träffa Estelle. Allt det har jag gjort, plus lite till.
Dagens materiella vill ha: Otrasig diskmaskin så man slipper diska för hand.
Dagens fundering: Ska jag söka lärarlinjen?
Dagens beroende: Te och riskakor.
Dagens tråkigaste: Att jag mår illa och att mitt ansikte svider.
Dagens längtan: Fredrik, sol och plusgrader.
Dagens superlängtan: Fredrik.
Dagens tidning: Har inte läst någon. Har däremot kollat på nyhetsmorgon.
Dagens låt: Nationalsången. Sverige spelade skitbra.
Ganska så taggad!
Always wear rubber.
Har sedan i somras redan ett par underbara gummistövlar med knappar på (bild 1). Köpte dom i Dublin efter att ha trånat i ungefär ett år. Men vem säger att man inte kan ha flera stycken? Det kanske blir en ovanligt regnig vår...
Väldigt mycket prickar här märker jag. Men kände för en gladare och lite mer uppiggande design som passar de ljusare tiderna som snart borde komma.