Tillochmed denna skolvecka på hela två dagar har haft sina toppar och bottnar. Det är en berg-och-dalbana och det är en smal balansgång. Imorn drar jag till Frankrike och saknar dej och dej och dej och dej... och dej lite. Men mest dej.

Jag trodde att det sk seriösa bloggandet hade kommit igång igen men så tog det stopp. Ingen inspiration trots att våren är påväg, så här kommer ett fantasilöst inlägg:

- 3 dagar till helgen : måste tvingas igenom ett prov i samhällsekonomi och en dödligt tråkig bildlektion på två timmar innan dess.
- 4 dagar tills Louie, Rk och Mya åker till Cavaillon och lämnar mig helt ensam i fyra galna naturares vård.
- 7 dagar tills jag åker till Nice och spenderar lite kvalitetstid med min mor (och typ hundra släktingar. kul. inte. fast ändå. bortsett släktingar.)
- 14 dagar tills nästa sjukhusbesök. Känns som domedagen. Håll tummarna för att rosa foppatofflorna inte är där.
- 18 dagar tills jag åker till Marocko och ska överleva där en vecka med 17 översociala marockaner och 16 andra svenskar. Dumma utbytesresa, jag ångrar mig.

Veckans Soundtrack: Accidentally in love med Counting Crows.

- Ma chambre est rangé!
- Pas la mienne...
- Aha! C'est ton côté Angélique!
- Plutôt mon côté amoreux.
- Alors moi je suis amoureuse tout le temps.
- C'est ca!

Je t'aime <3

Jag vaknade vid halv tio och var nästan tröttare än när jag somnade fyra timmar tidigare. Alarmet pep obarmhärtigt och jag ville stanna i den mjuka och varma världen under täcket hela dagen. Men när plikten kallar så måste man offra sig.  Väl ute på gatan var det inte så hemskt som jag trodde. Solen sken! Och det var varmt! Lite av den där sprudlande galenglädjen som jag älskar att känna kom tillbaka, det är ju trots allt nästan vår nu. Jag ångrar att jag inte gick till tunnelbanan. Borde bojkotta de där hemska bussarna efter allt ont de gjort mot mej
Att jag nästan somnade på tåget sedan berodde mer på att paret mitt emot mej satt och diskuterade pizzor än att jag var trött (säger vi).
Och tidspessimist som jag är befann jag mig på jobbet hela fem minuter innan utsatt tid. Hade jag inte jobbat hade jag stannat ute hela dagen. Det är så varje vår. Den första dagen varje år när man känner att solen faktiskt värmer och att iskylan man har inom sig börjar tina upp igen efter en lång vinter, är en dag av lycka för mig. För två år sedan var jag i Paris den dagen. Jag minns att jag hade röd halsduk. Förra året var några veckor innan Irlandsresan. Vi satt på skolgården eller ute i Libourne och älskade södra Europa. I år har jag känt mej ovanligt varm hela vintern. Men den första riktiga vårdagen kom någon gång i slutet på februari. Jag gck till skolan och på kyrkogården upptäckte jag att solen värmde för första gången på många månader. Tänk att man kan bli så glad av så lite.

Varför ser man alltid så många gula bilar när man inte har någon att slå?

Tiden går så olka snabbt ibland att det nästan är svårt att förstå. För ett par kvällar sedan tände jag massa ljus i mitt rum och låg och tänkte på tiden. Det har snart gått tio månader sedan jag kom hem från Frankrike, det är lika lång tid som jag var borta. Ändå känns det som om jag spenderade en evighet där medans alla månader sedan jag kom hem har gått väldigt, väldigt snabbt. Snart har jag gått ett år i gymnasiet. Och den tiden har också gått extremt fort. Första veckorna var oändliga men nu minns jag knappt vem jag var när jag började gymnasiet. Jag minns bara att jag hade ont i magen. Allt som hände under oktober känns också ganska länge sedan, men ändå mycket mycket närmre än till exempel julen, kanske för att det är saker jag kommer att vara tvungen att leva med för alltid. Jag tror att jag kanske håller på att vänja mej. Tiden läker alla sår säger man väl?
Idag var jag och hälsade på Emelie och Amanda på deras skola. Emelie försvann för hon skulle jobbba men jag och Amanda började prata om gamla LD-minnen. Konstiga pjäser och hemska redovisningar, alla sjuka intriger. Det har gått snart två år sedan vi slutade. Jag kan fortfarande sakna det men ändå är det skönt att det är över. Och när man träffas är det nästan som förut. Nästan. Vi är lite äldre, men grunden är densamma.
Det är inte bara under sådana där långa tidsperioder som tiden verkar hoppa fram och tillbaka mellan att nästan stå till och sedan rusa iväg flera timmar utan att man ens märker det. En vecka med marockanerna kändes lång. Väntan på att de skulle komma söndagen innan kändes nästan ännu längre. En mattelektion under konstant press blir en hel skoldag. En natt försvinner alldeles för snabbt.
Är det så att tiden går fort när man har roligt? Eller är det bara det att vi lägger mer intensivitet och mer känsla i de ögonblick vi tror kan betyda något för oss i framtiden och därför får dem att verka som ögonblicksbilder när man upplever det men som sedan blir en långfilm i minnet?
Nu ska jag sluta innan jag försvinner i mina egna funderingar.
Borde nog tända ljus lite oftare. När jag har tid.
Tid...

Är det något jag hatar så är det söndagsångest. Fast jämfört med måndagens eller tisdagens ångest är det väl ingenting. Det gick faktiskt ganska bra med marockanerna, men det är ändå skönt att veckan är över. Jag känner mig fri.
Känner för att skriva men inte här för jag vet att fel personer skulle ta åt sej av fel saker. Jag kan inte hjälpa att jag är på dåligt humör på söndagskvällar.
Två veckor till påsklovet.

Jag väntar.
Here's the deal: Marockanerna är försenade. De skulle komma imorse vid elva men de kommer ikväll vid halv tio. Och det enda jag kan göra är att vänta, vänta, vänta.
Det finns så många olika slags väntan. Den bästa är förstås när väntan och längtan blandas för att man vet att man väntar på något kul, Sådan väntan kan nästa göra ont men samtidigt är det det bästa av allt. Den är så lätt att relatera till, alla har väl känt så någongång. Inför julen eller födelsedagen tillexempel. Då går tiden fram till det roliga ofta för snabbt men när det väl händer är det över på nolltid. Mitt bästa minne av sådan väntan är när jag satt på flyget hem från Frankrike i juni förra året och såg skärgården nedanför mej dränkt i rosaskimrande solljus, och jag visste att snart, snart får jag träffa de människorna jag älskar mest på hela jorden.
Sedan finns det den där nervösa väntan, när man vet att något jobbigt eller obehagligt kommer hända. Då tycks tiden fram till den där utskällningen eller mardrömsprovet man inte har pluggat till gå alldeles för fort.
Just nu vet jag inte på vilket sätt jag väntar. Kanske lite av båda. Eller så vill jag gärna vänta på det första sättet men gör inte det. Försöker att inte ha så höga förhoppningar på den här veckan, på så sätt kan man inte blir alltför besviken.

Inte vet jag men vi lär oss tillsammans...

Jag förstår helt enkelt inte mig själv ibland. Hur är det möjligt att gå från total freaking galenglädje till megadepp inom loppet av en halvtimme? Det beror inte ens på blodsockerfall den här gången för jag har precis ätit. Jag är trött på så många saker. Att marockanerna kommer om fyra dagar tex. Eller att jag väntar mig att det ska ligga ett brev på köksbordet varje gång jag kommer hem men att det inte gör det och att jag inte vet om jag är lättad eller besviken över det längre. Framför allt på mig själv som uppenbarligen inte är kapabel till att hålla ett något sånär normalt humör uppe under en längre tid. En gång i högstadiet satt jag och Andrea och diskuterade hur man måste ha någonting att se fram emot för att orka ta sig igenom dagarna. Den teorin stämmer bara mer ju mer man tänker på den. Att komma hem varje eftermiddag vecka efter vecka och veta att dagen efter kommer bli precis likadan som den föregående bidrar starkt till den här känslan av fångenskap. Vad ser jag fram emot just nu? Vet faktiskt inte. Att ligga helt stilla, sväva runt i något neutralt mörker där man slipper ta ställning eller förstora saker. Att springa snabbt snabbt tills halsen bränner och jag har blodsmak i munnen och sedan bara falla ner på marken och ligga kvar där.
Utan något att se fram emot blir livet enormt inrutat.
Älskar kodspråk. NI behöver inte förstå.

När jag klev av tunnelbanan idag kände jag ett akut behov av blodapelsiner. Men det fanns inga på ICA. Då blev jag sur och köpte godis istället. Vad är det för skit va? Nä man för en gång skull vill vara nyttig på en lördag så säljer dom inga fukking apelsiner ens!
Ska inte klaga, förutom det har helgen varit perfekt :)

Visste ni att ett barns ögonhåla är perfekt format efter sin mammas axel fram tills barnet är åtta år, så att de ska kunna vila sitt huvud mot mammans axel?

Det är sådant jag aldrig kommer att få uppleva...

Nu sitter jag här igen med iskalla fingrar (det är verkligen ett mysterium, varför är mina fingrar alltid så kalla?) och försöker skriva sådär personligt och bra och som alltid så kommer det inte blir bra eftersom ingenting blir bra när man känner sig pressad att göra det. Har äntligen börjat skriva för mig själv igen, det är helt otroligt avkopplande. Jag tror att den där skrivhysterin som fanns under LD-tiden liksom kom av sej eftersom vi fick skriva så mycket i skolan men nu när jag går i skolan-som-faktiskt-har-förbjudit-eleverna-att-sitta-på-golvet och bara pluggar för att jag måste har det extrema behovet av att skriva ner allt som händer kommit tillbaka. Jag skriver inte bara för att det är ett sätt att koppla av. Jag har även kommit på när jag kollat igenom gamla fullskrivna dagböcker att det är underbart att minnas massa sakr man trodde man hade glömt. Så därför har jag börjat igen, för något jag är heöt säker på, även om skolan iband känns hemsk och jobbig och världen allmänt grådaskig, så är allt som händer nu viktigt att skriva ner för det är definitivt något jag vill minnas i framtiden.
Men som sagt, eftersom den lilla svarta boken med världens sämsta lås bara är för mig, så är det väl nödvändigt att skriva här också då och då... Idag har jag verklige varit arg på mig själv. I morse när jag gick till skolan kändes det som om det skulle bli en ganska bra dag men när jag till slut kom hem var jag både arg och irriterad och ledsen på samma gång. Det allra fånigaste är att jag inte hade någon anedning till att känna på något av de där sätten. Det är inte första gången det händer heller. Det jobbigaste är att min sura och negativa inställning drabbar folk som inte förtjänar att drabbas av den. Och när jag väl ätit (ofta är det däröfr jag blir sur, när all energi och allt blodsocker bara försvinner på eftermiddagen) brukar det gå över men då är det för sent att förklara varför jag var nere tidigare. Måste verkligen börja tänka på det där. Men så enkelt är det ju inte, för det finns massa andra faktorer som spelar roll och det spelar roll vilken dag det är och massa annat men ja.... allt det där hör till min svarta bok.

Imorgon ska vi gå 8 kilometer, hurtigt värre, Inget larvigt regn, tack! Matteprovet gick åt helvete förresten men det borde inte stå här eftersom man inte pratar om den rosa elefanten :D

När jag kommer in genom dörren ligger ett brev från karolinska på köksbordet. Mitt namn står på och skrivet med kraftiga bokstäver står det också "INTERNT". Nu är det kört tänker jag. Det är något mer som är fel.
Med skakande händer och bankande hjärta öppnar jag kuvertet.
Hej Mathilda
Ultraljudsundersökningen som du gick igenom visar att du har två normala njurar.
Det tar ett tag för pulsen att återgå till det normala. Sedan fattar jag. Allt är normalt. Vilken underbar lättnad.

Bästa helgen på länge länge länge! Förra veckan i skolan var rätt hektisk (inte jämfört med hur de kan vara när det verkligen är kaos men men...) och vissa dagar kändes det, som vanligt, com att jag bara ville ge upp och skita i allt och hitta på nåt vettigare. Men franskaprov etc passerade uatn större problem (vi får väl resultaten snart och då blir det värre!) och än så länge har jag inga stora läxor till den kommande veckan, vilket har betytt en LÄXFRI HELG för mej. Underbart!
Över huvud taget flyter allt på ganska så bra, börjar äntligen få lite resultat av alla ansträngningar känns det som.
Har knappt söndagsångest. Om bara mobilhelvetet ville börja fungera nu!

Ja, men nu övertalade Mia mig att skriva ett inlägg här i alla fall. Ja... Men det är samma problem som alltid, vad ska jag skrriva om? Det måste vara tillräckligt intressant utan att vara alltför personligt och gränser mellan de två är minimal. Förmodligen bli det bara sent nattflum av alltihop, men vem vet, kanske är man som klokast när man är riktigt riktigt trött. Ja,det här med att blogga måste nog tänkas igenom en gång till, för trots alla "oskrivna" regler som finns för en blogg så älskar jag fortfarande att skriva. Okej, så vad är det då för ointressantochopersonlig skit jag vill skriva om inatt? Ingen aning, ingen jävla aning alls. Egentligen så händer det ju ganska mycket saker, men varför ska jag hänga ut allt det för vem som helst att läsa, tollka och sedan göra om till något som passar dem men som inte alls var min historia från början? Alldeles för mycket av det jag skriver om för mej själv finns så långt inne i mig och för att få tillträde dit bör man nog ha åstadkommit lite mer än bara lyckats fixa en datorn med internetuppkoppling.
Så vad ska jag skriva som kan få dej att stanna upp och tänka efter lite? Ingenting känns det som. Skolan tar upp tid. Att fördela tiden jämt mellan diverse saker och människor tar upp mycket tid och massor av energi. Det är aldrig lätt och eftersom jag är ett kontrollfreak måste allting planeras i förtid. Ibland kan det vara bra med organisation och struktur men den senaste tiden känns det som om jag har försökt att planera upp mitt liv och min tid på ett någorlunda jämnt sätt men det har ändå inte funkar eftersom planerna ändras hit och dit och jag till slut inte ens gör det jag hade planerat att göra från början. Kort sagt: Jag har absolut noll koll på läget! Visst finns det en lätt känsla av panik vissa dagar när läxhögen har växt till oanade höjder och jag ändå inte tar itu med alla uppgifter, men för första gången på länge, länge, länge känns det som om det inte gör så himla mycket.
Något annat som oroat mej den senaste tiden är hur mycket tid vi lägger ner på att prata om oss själva. Märker det ju själv när jag skriver, "jag tycker" eller "jag tror", "det känns som om jag", i varenda jäkla mening.  Men å andra sidan, är det verkligen fel? Man har ju bara sig själv att utgå från och man kan inte se världen genom någon annans ögon hur gärna man än vill det.
Men nu ska jag sluta, för jag tror inte att det här natt-svamlet kommer leda fram tilll några djupa, filosofiska funderingar direkt.
Sweet Dreams.

Det är väl dags att skriva igen... Det blir inte ofta och när jag väl skriver blir det inte speciellt bra heller. Den här bloggen har nog (tyvärr?) inte så långt kvar att leva. Jag kan inte och vill inte skriva mina personliga reflektioner och/eller tankar här eftersom alltför många som läser kommer att beröras på ett eller annat sätt, men eftersom det fortfarande är det jag behöver skriva om för att fungera så tänker jag börja göra det för mej själv. Ofta på kvällarna så har jag ett extremt stort behov av att skriva vad som har hänt under dagen men det går inte att göra här.
Visst var det här med att blogga kul att testa men det var nog inte riktigt min grej.
Hej då.

Nytt år.
Bra start.
Tack och hej.

Jag orkar inte skriva egentligen och med tanke på hur få besökare jag har så är det väl också ganska onödigt men så här i juletid ska man ju vara trevlig och sådär så jag försöker mig väl på ett inlägg.
Nu är det sista veckan innan jullovet och varje dag känns som en evighet. Min hjärna har liksom slutat funka av många olika anledningar (kylan är säkert en av dem) och det känns verkligen onödigt att anstränga sig i skolan när terminen i princip är slut. Som tur är har de allra flesta lärare fattat det så både prov och läxförhör har blivit inställda den här veckan. Bara en enda liten inlämning i morgon så är det över sedan.
Idag träffade jag Andrea ordentligt för första gången sedan Halloween. Det var roligt, vi köpte julklappar (nästa år kan vi väl skippa det?) och pratade (förlåt att jag kanske inte hade så stor variation när det gällde samtalsämnen).
Imorgon blir det träning och på torsdag har vi julklappskväll med Ld-gänget osv osv. Det är så mycket man ska hinna med och så många man ska träffa.
Men trots att det är mörkt och kallt (!) och man knappt kan vara ute på stan utan att bli i ihjälsprungen av alla galna julhandlare, mår jag väldigt bra. Förra veckan gick upp och ner, måndagen med sjukhusbesök var väl ingen höjdare men nu när jag har haft lite tid så känns det nog ganska okej. Det kommer gå bra. Ingenting behöver bli större än jag gör det till, och det finns så många alternativ. Så kommer jag inte känna alla dagar men det är så det känns nu och det är bra. Allt ordnar sig.
För första gången på länge länge har jag julkänslor. Hittills har inte julen varit den tradition jag uppskattat mest men iår  tror jag att den kommer blir bättre än på länge (om man bortser från farmors knäck som skriker med sin frånvaro) fast vi varken har gran eller pynt.
Jag skulle vilja må såhär bra jämt!

Det är de små sakerna som gör ens vardag. Som att hinna med bussen. Prata med folk man inte pratat med på länge.  Favoritmat till middag.  Några tröstande ord vid precis rätt tillfälle.  Att jag har sovmorgon imorgon.
Inget, inget, inget,  inte ens det senaste i raden av sjukhusbesök ska få dra ner mig från de små trevliga molnen där jag svävat de senaste veckorna.