"Det finns fyra stycken sorgfaser. Chockfasen, Reaktionsfasen, Bearbetningsfasen och Nyorienteringsfasen. Varje fas har sin karaktär och sina speciella problem."
Min första tanke var väl att en bok om dödsfall inte var min grej riktigt men när jag väl böjade läsa den så handlade den inte så mycket om döden utan mer om att gå vidare efter att ha förlorat någon man älskar. Sedan kunde jag inte släppa den. Jag är igenom chockfasen och nånstans emellan reaktionsfasen och bearbetningsfasen. Tror jag.
Böckerna har blivit mitt liv igen. Jag läser allt. Faktaböcker, romaner, psykologi, you name it. Har även hunnit med lite Shakespeare, och det var faktiskt ganska bra. Genom böckerna flyr jag från verkligheten några timmar.

Jag mår okej. Generellt sett skulle bra vara en överdrift, även om det finns stunder när jag faktiskt inte tänker så mycket. Det blir bättre, och det är huvudsaken.

Dum som jag är skriver jag inte upp ämnena jag kommer på att jag vill skriva om här och eftersom mitt minne inte heller är det bästa för tillfället så hinner jag glömma bort dom innan jag får tillgång till en dator.

Som vanligt blev det så att jag ville skriva massor innan jag satte mig här men huvudvärk i kombination med päronfestislukten( den enda tvålen vi hade hemma var en Mumintvål med päronlukt. Eller snarare päronstank) gjorde att alla inspiration dog. Igen. Jag hatar det här.

Fotbollen idag var det bästa jag gjort på länge. Även om det kanske inte kändes som att jag gjorde lagets största insats eller blev matchens lirare så var det cirka två timmars paus från mitt helvete. Under ett par underbara timmar tänkte jag inte, saknade ingenting och inget gjorde ont. Jag fanns, bollen fanns och de andra spelarna fanns men ingenting annat.
Jag var lite mindre ledsen och lite mera den jag var förut.
Nåt konstigt svullet och rött på vaden, ett par blåmärken och en blodig tå har jag fått offra, men det var det verkligen värt.
Nu förstår jag varför jag alltid har älskat den sporten.

Slits mellan hopp och förtvivlan så ofta att jag inte kan säga om jag mår bra eller dåligt. Ibland känns det som att det är okej ändå, trots allt, och att det är påväg att bli lättare att hantera. Men ändå så kommer de där mörka mörka perioderna när det inte finns något alls i hela världen som är bra. Det är hemskt. Första veckorna var äckligt jobbiga för att jag bara var ledsen hela tiden men jag var samtidigt ganska så säker på att det skulle bli bättre så småningom. Men nu... Jag vet inte men det har liksom ändrats och det handlar kanske inte så mycket om just det där som hände utan om... allt. Allt är så jävla meningslöst. FAN, vem försöker jag lura? Det handlar visst om det där. Allt gör det. Det finns därhela tiden och skaver sönder mig inuti. Och jag förstår fortfarande inte. Man litar på någon som sedan bara vänder och går.
Idag har jag i alla fall städat rummet för första gången sedan... det där. Det behövdes. Det har legat högar md kläder på alla möjliga och omöjliga ställen. Det gick inte att hitta någonting och jag tänkte att eftersom mitt huvud har tagit semester från allt vad organisation och struktur heter och resten av mej bara är ett virrvarr av förvirrade och trasiga känslor så kanske lite ordning i rummet i alla fall skulle göra det lite lättare. Plus att jag fick nåt att sysselsätta mig med under ett par timmar och slapp tänka eller känna så mycket. Jag var nästan glad där ett tag.
Just det där förvirrade tillståndet är väl ungefär samma som när man är nykär fast totalt motsatta känslor.
Nu orkar jag inte sitta här och deppa längre, ska äta glass och se på andra hlavlek i EM-finalen. Vad som helst, så länge jag slipper tänka!

Tre ord tacklade omkull mig och jag föll. Föll och föll och föll och slog i botten. Hårt. Jag har börjat samla ihop de resterande delarna av mig själv igen och när jag hittat alla spillror ska de klistras ihop. Sedan ska jag börja ta mig uppåt. Det kommer ta tid. Det kommer till och med ta mycket mycket lång tid. Många saker är jobbiga just nu. Du valde bort mig och det gör fruktansvärt ont. Jag är ledsen, besviken och förbannad. Men jag ska tillbaka. Jag ska bli glad igen. Oavsett priset. Jag vet nu hur lycklig jag kan bli.
Allting är förvirrat. Trodde på ett sätt det skulle bli lättare när jag bara kom ur gråzonen men nu kan jag inte låta bli att tänka på att om allt hade gått som det skulle hade det varit bra nu. Det farligaste är att börja tänka på hur det skulle kunnat vara.
Jag känner mig bedövad.
Men det enda jag kan göra är att vänta ut det. Det blir bra igen, någon gång. Det är det enda jag kan tro på.

Mm. En vit natt (eller va heter det?) med Louise över msn. Jag vet inte vem jag är ens. Är så trött att jag inte känner någonting alls. Ska sova nu. Sedan iväg igen ikväll. Orkar inte känna efter längre. Kom tillbaka. Det kunde vart så enkelt.

I 14 dagar har tårarna runnit nu. Jag är trött på att vakna varje morgon och få en chock av att verkligheten slår emot mig. Jag är trött på att drömma och vakna och upptäcka att jag lever i mardrömmen på riktigt.
Jag måste bort.
Böcker, musik, penna och papper.
Vi ses väl.

Jag har sommarlov men det är svårt att njuta av det när hela livet känns skit och uppochnervänt. Medans andra invigde sommarlovet med bad eller glass eller fest eller vad det nu var, inledde jag mitt gråtande i Iris säng.
Det är verkligen inte lätt hela tiden, det kommer stunder när tankarna oundvikligt smiter igenom den där spärren som egentligen borde hålla dem ute och i dom stunderna behöver att någon är där och håller koll på mej. Jag är ärdd för att vara ensam allt för långa stunder i taget just nu och alla dom som vet hur ett trasigt hjärta känns, förstår vad jag menar när jag beskriver det som om en kniv stacks ut och in i mig konstant. Det finns där hela tiden och då blir det svårt att njuta av att det är sommar. Det var inte såhär jag tänkte mig att sommaren skulle bli.
Jag måste få vara ledsen nu, och tro mig, ledsen är jag också. Det går bra att spela ett par timmar i sträck men sedan kommer dom där mentala sammanbrotten då minnena och tårarna oundvilkligen svämmar över utan att jag kan göra något. Jag har tröttnat på att tänka på om folk ser eller bryr sig.
Men. Även om tunneln känns lång och väldigt svart just nu kommer det ju ljus till slut. Och om jag fortsätter att intala mig själv det så kommer jag kanske även kunna tro på det tillslut. Trots att våra samtal är jobbiga och gör ont gör de ändå nytta. Jag är lugn just nu. Kanske beror det på att jag inte sovit ordentligt på ganska länge men det känns samtidigt som att jag är lugn inuti. Visst, imorn kommer jag med ganska stor sannolikhet krisa igen men just nu är jag (av utmattning?) inte påväg att ramla.
Ska försöka ta vara på att jag känner mig tilräckligt trött för att sova.

Sedan igår eftermiddag är jag inte längre en sådan där liten sprallig och nyfiken regnbågsfisk eller vad de kallas. Jag är snarare en sten nerborrad i havsbottnen. Jag är trasig och tom och tårarna rinner oavbrutet utan att jag på något sätt kan kontrollera dem.
Har återigen hamnat i en sådan där situation när jag förundrar mig över att resten av världen inte har stannat. Mitt liv och hela mitt känslomässiga register har skakats om och vänts ut och in fler gånger än vad jag kan klara av att hantera, men alla skrikande studenter bara åker vidare på sina flak.
Jag visste att jag utsatte mig för en ny fara när jag lät bli att bygga upp en vägg att skydda mig bakom när det här väl hände. Det var medvetet och helt frivilligt. Men att det skulle göra såhär ont kunde jag inte ens ana.
Tre veckor av olidlig väntan för att kanske sjunka ännu djupare sedan, är de värt det? En människa med en logiskt tänkanade hjärna skulle kanske säga nej men jag tänker för tillfället inte med något annat än hjärtat.

Paus.

Fan.

Mitt humör pendlar, och det känns som att jag aldrig är lugn. Har haft en extremt långtråkig dag i skolan. Cavaillonarna har ju kommit nu och jag har grymt tråkigt utan Mia, Louie och Rk. Två sånna här dagar till, måndag och tisdag.... Tråååkigt! Onsdag är det inga lektioner efetr lunch och jag börjar normalt sett efter lunch på onsdagar, och på torsdagen är det avslutning. Äntligen. Den senaste tiden i skolan har kännts så extremt bortkastad bara.
Men nej, jag har inte rätt att klaga fast jag just nu i skrivandets stund känner för att skrika och sparka och slå på något elelr någon (vad är det med all den här undertryckta agressionen? Ena stunden jättehyper och överskottsenergi och nästa sekund bara gråtfärdig. Det är grymt irriterande!), för gissa vad? Mvg i både Svenska A och Samhällskunskap A!!!! Mest förvånad är jag över samhällskunskapen men det var tydligen det skriftliga som vägde upp att jag inte har varit så muntligt aktiv. Samma sak i svenska.
Ja, egentligen skulle det bli picknick ikväl med folk från Ld, men det blir inget för min del. Ska stanna hemma, sova, och kolla på film. Synd på en så fin kväll kanske men jag är så trött både fysiskt och psykiskt.

Elevrådet skulle ha idrottsdag. Mina erfarenheter av elevrådets tidigare event det här året har inte varit speciellt positiva. Kort sagt: Baguettearmén organiserade sig och skapade en helt egen idrottsdag (tyvärr utan Félix som var onåbar. Vi gav dej en telefon människa, svara då när man ringer!). Denna innebar samling på centralen halv tio. Dagens händelse var att Danne kom i tid! Men inte Mia, till allas stora förvåning. Sedan drog vi vidare till Sj-centret för att bli servade av någon sj-människa som vi trodde visste mer om tågluff än vi. När Mia äntligen kommit fortsatte vi vår resa mot destination Louie där vi (jag och Louie medan nv-nördarna pluggade kemi) gjorde och sedan åt god pastasallad ur plastburkar på filtar ute i solen. Underbart! Men eftersom vi är dom vi är tog det inte speciellt lång tid innan andra saker kom in i bilden, den här gången vatten. Danne och Ph på balkongen med flera stora hinkar vatten, jag, Louie, Malon och Mia i underläge på gräsmattan men med vattenslangen i högsta hugg. Vi kan säga att det slutade oavgjort när alla var i princip genomvåta men insåg att Danne inte var det, vilket inte var rättvist alls. Då blev han också blöt, men kriget avslutades hastigt då Louies största glasskål krossades. Fredspipan blev chokladbollar.
När jag kom hem somnade jag utmattad och vaknade ungefär fyra timmar senare, vilket var en halvtimme sen.
Nu ska jag göra mitt final speech och sen gå och lägga mig, missar sovmorgonen imorgon pga läkarbesök. Toppen va?
Ha det bra!

Har just vaknat upp efter en trevlig lördagskväll och natt. Och dag kanske jag ska säga också? För bröllopet var helt okej, och det var trots allt lite kul att träffa pappas släkt, det blir ju inte direkt ofta: jul, bröllop och begravningar i princip. Möjligtvis någon födelsedag ibland. Men en lite skrämmande känsla fick jag när vi satt där uppradade på bänkarna och såg paret komma gående. Min farmor blandade ofta ihop mig med min kusin och min faster gör det fortfarande. Vi klarar oss ofta inte igenom en hel släktträff utan att jag blir tagen för henne eller tvärtom. Jag tycker ärligt talat inte att vi är sådär jättelika, men visst, det finns drag hos mig som jag ser även hos henne. Ett par gånger, beroende på ur vilken vinkel jag såg eller vilka ansiktsutryck hon gjorde under vigseln, såg jag mig själv.  Det var läskigt att sitta där på bänken och se sig själv gifta sig. Men så fort vinkeln ändrades eller hon vände sig bort, försvann känslan och jag såg att det var min kusin och inte jag.
Efter kyrkan drog alla vidare till något hus där det var middag. Jag hamnade vid samma bord som massa vuxna och jättesofistikerade universitetsmänniskor där alla verkade vara gifta med alla, och förutom talen var middagen ingen superskojig upplevelse, så i pausen mellan trerättersmiddag och kaffe flydde jag in på toaletten och bytte om innan pappa skjutsade mig till tåget. Jag åkte hem, bytte till jeans och varm tröja och drog vidare ut till hammarbyhöjden där Ph, Mia, Louie, Danne och Fabian skulle grilla. Närjag kom dit vid halv elva hade bestämt mig för att inte stanna länge med tanke på att jag börjar jobba om 55 minuter men den planen höll som vanligt inte och jag somnade vid tre.
Men det var en trevlig kväll och det känns att sommaren är på väg även om det fortfaramde är ganska kallt när solen gått ner. Jag längtar till sommarlovet när man inte behöver bry sig så mycket om vilken dag det är.

Inte ens två veckor kvar i skolan nu och inget plugg den här helgen, det är himmelriket. Men slöheten smittar av sig. Jag borde verkligen, verkligen städa rummet.

Mitt humör pendlar, det är ingenting jag ska försöka sticka under stol med. För tillfället är det dock rätt bra och har varit de senaste dagarna. Yepp, jag har krisat lite men I'm on my way back...
Min iPod har dött, och utan den vet jag inte hur jag ska ta mig igenom helgen som kommer bestå av massa bilåkande eftersom min kusin ska gifta sig imorgon och jag sedan måste tillbaka till mamma, jobbet kallar på söndag. Det betyder att jag behöver musik! Får resten av familjen bestämma (vilket de oftast gör) så blir det svenska wannabeartister på någon dålig radiokanal när vi ååker bil. Hur klarar man en sådan resa utan iPod??? I-landsproblem. Jag har försökt att dunka den i bordet och blåsa på den och alla möjliga dumma saker man kan komma på men ingenting hjälper. Panik.
På tal om bröllopet imorogon så kommer jag bli påtvingad en läskig blank sak som kallas klänning och skor som inte är gympadojor, vilket betyder att jag kommer gå runt och känna mig som en idiot hela dagen och inte nog me det så kommer jag få skavsår också. Usch och fy och blä.
I skoan var det ganska lugnt tills svenskaläraren kom på att vi borde jobba. Feodalism, medeltid, litteratur säger jag bara. Urk. Texten blev dålig och där rök väl mina sista MVG-chanser men det är inlämnat iaf, alltid något.
Enda anledningen till att jag sitter och skriver allt det här struntet är att pappa är försenad. Han skulle kommit och hämtat oss för snart tjugo minuter sedan, och jag har för en gångs skull packat i tid.
Har inte heller fått de där nya gitarrbrevet. Ja, jag håller på att lära mig lite.
ciao.

You build me up
You knock me down
Provoke a smile
And make me frown.

Jag tror att jag mår bra. För första gången blev jag glad av Public Speaking-lektionen, det har väl aldrig hänt förut.
Det märks att det börjar lugna ner sig i skolan också. Det är snart över.
Jag känner inte för att skriva, orden bara försvinner.

Det känns som om jag inte orkar med den här ständiga oron längre...

Gick upp kvart i åtta och gav mig ut för att springa, helt otroligt. Kom hem till ett ännu sovande hus, vilket verkligen gav mig titeln som dagens mest aktiva X)
Hade tänkt plugga, men det blir nog inte så mycket av det. Ska läsa klart Tristan och Isolde på tåget till stan senare och börja på franskaboken också. Det känns som om nästa vecka inte kommer bli så rolig. Novellen är i och försig klar men den är smörig så in i helvete.
Två muntliga np kvar också, franska och engelska. Men franskan är jag åtminstone inte orolig för.
Har huvudvärk sedan två dagar tillbaka, mindre kul. Kan bero på ljuset.
Känner inte riktigt för att skriva så hej hopp.

Veckan började dåligt på alla sätt och vis, men det har sakta gått uppåt.
I tisdags firade vi Louie med stekspade och lite annat. Det utvecklades till en extrem tjejkväll i Louies säng. En hel del fjanteri, men precis vad vi behövde.
Np i matte B idag gick riktigt riktigt dåligt, till och med sämre än jag förväntade mig. Men solen skiner ju trots allt, och det är svårt att vara på dåligt humör när man ligger i gräset och känner solen värma i ansiktet.

"On ne déteste correctement  que quelqu'un qu'on aime profondément."


Jag hade ett konstigt behov av att alltid veta hur saker skulle bli. Jag hade svårt för att lämna rummet stökigt när jag gick (snarare sprang) till skolan på morgonen, eller sätta mig och plugga när sängen inte var bäddad. Jag hade ibland en väldigt jobbig tendens att planera in precis allt, hur när och var saker skulle hända. Funkade sedan inte min plan, det kunde hända någon liten småsak som jag inte planerat in eller att något gick fel eller ännu värre, att någon annan ändrade på mina planer då kunde en hel dag bli förstörd. Det kallas för att vara ett pedantiskt kontrollfreak tror jag, och det är väl på sätt och vis en bra egenskap ibland, för det hjälper till att strukturera upp skolarbete och sådant en del.
Men det har visat sig att den där "förmågan", somehow, har försvunnit mer och mer sedan... ja, sedan november i stort sett. Och jag hittar inte tillbaka. Jag varken pluggar eller sover tillräckligt, men mår inte ett dugg sämre (inte betygen heller konstigt nog), vilket går emot alla normer. Den där förmågan att planera upp dagen har minskat drastiskt, men eftersom det knappast märks så gör det inget. Marken har blivit mycket ostadigare att gå på, men det gör mig också dubbelt så glad. Det där lilla kontrollfreaket bor fortfarande inom mig trots allt; jag gillar inte sprit eftersom jag inte vet vad som kommer hända och jag städar fortfarande (men på ett mer o-organiserat sätt, istället för att göra som man ska slänger jag bara in allt i garderob eller byrå och stänger så ser det i alla fall ordentligt ut på utsidan).
Jag undrar bara om det hade blivit så här oavsett dagens situation. Hade jag fortfarande levt ett inrutat liv när de allra flesta dagar kändes bortkastade?
Nu för tiden är dagarna ibland tråkiga, men aldrig aldrig känns de bortkastade. Jag kanske överdriver något, jag mådde bra även när jag var pedantisk.
Jag vet inenting längre. Jag vet inte hur det blir imorgon, eller nästa vecka, vilket jag kanske inte hade klarat av förut. Självklart skulle jag kanske vilja veta det ibland, förbereda mig, bygga upp någon slags sköld så det gör mindre ont, men då också ta bort hälften av allt som är roligt och spännande. Jag läste något liknande "Allting blir bra i slutet. Är det inte bra, så är det inte slut än."
Jag tvingas till att leva dag för dag, och det gör mig väldigt lycklig.
Är det sådant här som kallas att växa lite, eller är det bara jag somvill tro det?

Mitt hår, min jacka och alla mina kläder luktar rök så in i helvete. Huvudet dunkar och det känns som att idag kommer jag varken orka gå ut och vara social bland andra människor eller anstränga mig för att vara trevlig eller snäll eller omtänksam. Ja, du fattar vitsen. Jag har inte skrivit på ett tag nu, men det känns lite som om all inspiration försvinner  så fort jag sätter mig vid datorn och ser ner på tangenterna. Jag kan inte skriva lika bra på datorn som för hand, så är det bara. Spärren som fungerar i min hjärna, och kontrollerar vilka tankar jag får och inte får tänka vid olika tillfällen fungerar bara när jag håller i en penna. Då kommer orden flödande på något konstigt sätt. Men jag ska försöka nu i alla fall.
Marocko var helt okej, det blev väl ungefär så som jag hade tänkt mig. Det bästa var att komma hem, helt klart. Men ett och annat hinner man ändå inse på en vecka.
Igår var det valborg och vem blev förvånad över att det regnade? Jag drog med tre baguetter till salem och kollade på en brasa men efter tio minuter när Mia nästan hade fått sitt hår upbränt av en galen liten unge med en alldeles för stor glödande pinne i handen, så gikc vi därifrån för att hitta en strand där vi hade tänkt göra upp en egen eld och fira valborg. Det tog två timmar att få ihop trä till elden, sen ville den inte brinna riktigt på hela kvällen. Men det blev rätt lyckat ändå. Lite kallt visserligen, och lite blött, och ett par gånger kunde man nästan ha behövt ducka för att inte gå rätt in i irriatationen som låg tjock i luften. Men på ett eller annat sätt ordnar sig det mesta, det brukar ju bli så och jag hade i alla fall trevligt, trots alla grodor.
Snart är det bara en månad kvar i skolan!

Jag har varit dålig på att skriva, både här och för mig själv, skäms!
I onsdags var jag på sjukhuset på kontroll. Var nervös, så väldigt väldigt nervös. Och lite irriterad på mig själv. Tyckte att jag kunde gjort mer, fått någon slags rutin i vardagen. Istället har jag förträngt och kommit på tusentals ursäkter för att slippa, en del godtagbara men de flesta rent patetiska. Du kunde gjort mer ekade i mitt huvud hela dagen.
Men besöket fick en söt smak av hallongodis (och en äcklig melonjuice som vi inte ska prata om) och jag gick därifrån med ett leende på läpparna och bubblande sockerdricksglädje i magen. Fortsätt så sa dom. Åhh, mer än gärna tänkte jag. Jag är inte i mål, men ja har fått en bra start i alla fall. Tack, ni har varit underbara och du har varit bäst av alla : lyssnat, stöttat, lugnat och torkat en del tårar ibland också. Nu ska jag inte vara ledsen längre. Kan till och med se fördelarna.
Med risk för att låta som en gammal tant tycker jag att tiden går alldeles för snabbt. På söndag bär det av till Marocko, och för tillfället känns det ganska okej. En vecka utan er, jag kommer dö. Men det kan väl vara bra att längta, I guess.
Jag längtar till värmen. Såndär lagom värme, när allt är påväg att bli perfekt. Som i högstadiet när jag och Sebastian låg på en gräsmatta ute på djurgården och diskuterade allt mellan Palestinasjalar och bröllop. Vi bestämde också att vi skulle träffas på det stället samma dag om sådär en tjugo år och berätta för varandra vad vi hade lärt oss, men det tror jag nog att han har glömt. Vi trodde verkligen att vi skulle förändra världen då men det tror jag inte längre. Eller så har vi redan gjort det. För allt är bra mycket mer perfekt idag än var det var då.
Sent helgbloggande brukar blir såhär, lite smått flummigt.
Jag mår bra, bra, bra,