Idag är jag bara förvirrad. Och huvudvärken gör det knappast lättare för dimman att lätta inuti mitt huvud.
Jag är glad. Jag kan inte sitta still, jag måste gå runt hela tiden. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Köket, mitt rum, badrummet, soffan, brorsans rum, köket igen, datorn. Varje gång jag har gjort ett fösök att strukturera min hjärna har det blivit kortslutning och det slutar me datt jag ligger i sängen och stirrar upp i taket flera timmar i sträck. Utan struktur blir mitt liv kaos. Jag kan inte göra läxorna,de bara surrar in i huvudet och sedan ut igen. Mitt rum är stökigt och jag bryr mig inte. Den största nackdelen med glada perioder är att det blir omöjligt att göra saker som normalt sett måste ingå i mitt vardagsliv för att det ska fungera normalt.

Dans imorgon. Då brukar allt bli lite klarare. Matteprov också. Faaaan.

Jag är lycklig och extremt trött.

Ja...bloggtorka är det rätta ordet. Men jag har inget behov av att skriva när jag mår toppen. Ja, ni läste rätt. Trots vintermörkret (som faktiskt kan vara ganska mysigt när man tänker efter), för mycket skolarbete, hälsoproblem m.m. så mår jag jättebra.
Det enda negativa med att vara glad är att jag lägger för mycket energi på att springa runt och skutta (typ) än att göra allt det där skolarbetet. Två dagar i rad har jag stannat i skolan med avsikt att plugga men riktigt så har det ju inte blivit. Nu sitter jag här och försummar recensionen av den där konstutställningen vi var på bara för att jag kände att jag var tvungen att skriva någonting.
I AM A VERY HAPPY DANCING STONE (eller nåt haha).

Mitt djupaste stöd och medkänsla till alla som behöver det. Jag tror ni vet vilka ni är (dom kanske inte ens läser den här halvskumma bloggaktiga saken men men)!

Glädje till folket.

Stressig sista dag på lovet kan man säga. Åtminstone starten.
Eftersom jag var totalt helsäker på att jag skulle börja jobba klockan fyra idag (vilket jag också skulle) så gick jag inte och la mej tidigt direkt. Alltså gick jag inte upp så tidigt heller och vid ungefär kvart över ett hade jag äntligen lyckats sega mig ur sängen. Hade precis duschat och ättit frukost och äntligen satt mej för att börja med den gigantiska läxhögen när teleonen ringer och Gustav skriker och svamlar om att han har glömt att han skulle jobba och är på landet och inte kan komma och kan jag skynda mej dit istället? Hade jag nåt val? Så tjugo i två kommer jag inspringande på jobbet, i och försig utan pyjamas men med felknäppt jacka och läxböckerna huller om buller.
Så vi kan säga att Gustav är skyldig mig en gentjänst någon gång, även om jag fick en chokladkaka ^^

Så jag kom hem från jobbet för tjugo minuter sedan ungefär och nu sitter jag här och skriver fastän jag verkligen, verkligen verkligen borde göra alla de där läxorna som jag inte hann tidigare.


UUUUUSCH vilken ångest. Bara tanken på att det är sju veckor till nästa lov får mig att allvarligt fundera på att dränka mej (i handfatet eller något annat lättillgängligt).

Filmkväll. Godis. Kompisar. Godis. Stan. Socker. Halloween. Mer godis. Sega dagar. Massa socker. Städa. Ångest. Läxor. Panik. Lovet är över.

Historian bakom namnet Teps: Min mormor som inte visste vad det man stoppar stickkontakten i heter (eluttaget alltså) började kalla det teps. Det lät så fint så jag tog det som användarnamn på en annan sida. Några år senare när jag skulle bli medlem här var alla mina andra smeknamn upptagna så då kom jag och tänka på det. Så jag är Tepsen (kind of).

Höstlovet har börjat. Jag har haft sönder mitt bankomatkort.

3 dagar kvar. 3 sega, fullpackade, helvetiska dagar. Och sen är det lov!
Igår pluggade jag utan överdrift i 4,5 timme. Hade en halvtimmes middagspaus och somnade vid halv ett. Det är ju sjukt.
Idag har jag "bara" suttit två och en halv timme.

Idag startade jag och Marion en ny förening på skolan. Eller ja... vi har i alla fall ansökt om att få starta den. Franska skolan proudly presents...Kramföreningen!
Har också skrivit franskaprov, det gick åt helvete. Och inte bara för mej. H lovade att om han får bra betyg ska han dansa bugg med franskaläraren på borden i vårt klassrum. Jag hoppas han får MVG!
Har även varit med min tidningsgrupp på SOK (svenska olympiska kommiteen) och gjort arbetsplatsreportage.

På fredag blir det filmkväll hos Ph (iaf enligt Mia, men man vet ju aldrig med henne). Det borde i alla fall bli kul!

Jag vill att skolfotona ska komma!

Skriver igen framåt veckoslutet eller nåt.....Hejssvejs!

Ingen skola idag, för jag orkar bara inte. Och nej, jag skolkar inte för jag har faktiskt sjukanmält mej!
Hela den här veckan har bara vart en slags lullig dimma och varje morgon har jag önskat att jag kunde ligga kvar i sängen och bara få sova ut för en gång skull. Jag vill att all den här mentala tröttheten ska försvinna.
Så imorse när jag vaknade (försent för att hinna i tid till skolan) men molande huvudvärk fick det vara nog. Jag var tvungen att sova ut!
Efter besöket på KS förra veckan har jag i princip bara kört på som vanligt. Något oroväckande kan det tyckas, men det är så jag gör. Nu är det ju så att man blir extremt trött både fysiskt och psykiskt av sådana där grejer, men jag intalade mej själv att jag skulle orka fram till höstlovet. Det gjorde jag uppenbareligen inte och nu sitter jag här och halvsover invirad i täcket. Och det känns så skönt!

Jag borde plugga. Och framför allt borde jag äta. Men lukten av kylskåpet när man öppnar dörren får mej att må illa. Kanske har det ett visst samband med att läxhögen utan överdrift är 30 cm hög. Usch!

Nu ska jag sluta tycka synd om mej själv och ta itu med skiten. Ses. 

Att två timmar kan kännas som en evighet.
Kom dit i alla fall, och då hade de lunchstängt så då fick jag sitta på golvet i en skitig korridor. Sedan kom vi in i väntrummet. Det var ett tråkigt program på tv:n om Nobelpriset så jag bytte kanal men då kom en gubbe fram till mej och sa att han vill se på det. Sedan fick vi gå in. Sedan sa dom vad dom trodde och bla och bla och bla plus lite nya saker och sedan skulle de undersöka för att se att deras blablabla hade stämt, och det hade det visst.
Så fick jag gå in till en tant med rosa foppatofflor (de borde förbjudas under ALLA omständigheter) och ta blodprov. Hon skulle ta två rör men hon gjorde fel och fick sticka igen. Rosa foppatofflorna stack tre gånger sedan fattade hon att  det inte gick och då fick jag gå iväg en timme.
Köpte kort och tidning och liten bok på pressbyrån och ick för att leta upp Jääten som också var där. Hittade dit men tyvärr hade hon inte vaknat uppur sin lilla tupplur ännu så jag gav påsen till hennes föräldrar. Mammorna snyftade lite på mamma-vis över sina barn och så gick vi tillbaka och tog flera blodprov hos rosa foppatofflorna. Sedan fick jag gå hem.

Oroa er inte (så mycket). Psysikt mår jag ganska bra, men har ingen lust att prata. Är det något så nås jag på mobilen.

Hej så länge.

Äntligen. Sköna, underbara, efterlängatde HELG! Även om den i princip bara kommer innebära pluggande och jobb för min del så är det ändå en paus och ett litet avbrott från skolvärlden. Snart är det höstlov också.
Igår hade vi orientering, jag tror det gick ganska bra för mej och Sanna.
En sak med mej är konstig när det gäller skogen. När vi väl har orientering och sådana grejer så tycker jag det är urmysigt att vara i skogen. Det är så avslappnande att inte höra något mer än sina egna andetag och sus från träden. DÅ tänker jag alltid att jag ska göra sånt oftare. Men så fort jag kommer hem igen så känner jag att jag aldrig mer vill dit och kan till och med få lätta panikkänslor bara av att tänka på att vara ensam i en läskig skog.

Men även om den här veckan har varit både tröttsam och ibland stressig så känns det ändå som om jag är påväg tillbaka. Förra och förrförra veckan har varit rätt så kaotiska och speciellt förra veckan var jag nere i en djup svacka. Har fortfarande inte vant mig riktigt men jag stoppar undan det där tills det är dags att tänka på det. Förhoppningsvis dröjer det några år.

Måste sova nu.

Imorse hade jag en låång sovmorgon, började klockan halv tolv. Jag gick upp ganska tidigt ändå, bara för att kunna sitta i soffan och äta frukost och samtidigt kolla på tv. Det var läskigt mysigt så när det faktsikt blev tid att gå upp och göra sej iordning blev jag väldigt lat och tänkte "äsch, varför ska jag gå till skolan? Jag kan sjukanmäla mej och ingen kommer märka något". Men som den pliktskyldiga och duktiga elev jag är stannade jag inte hemma utan gick upp ur soffan (dock tio minuter senare än planerat) och åkte hela den långa vägen till skolan. Det är jäkligt jobbigt att ha en och en halv timme till skolan när man är van att ha ungeför tjugo minuter.

I skolan fortsatte mina två egon att bråka med varandra. Jag ville jobba, men jag ville prata samtidigt. Vilken resulterade i att jag jobbade bra på första lektionen och sedan gick det spikrakt nedåt. PÅ engelskan höll jag på att svälta ihjäl och efetrsom läraraen ändå hade förhör med en grupp så gick jag ut och köpte frukt

Nu MÅSTE jag ta itu med svenskaläxan innan jag somnar här framför datorn.

À demain!

Absolut noll komma nollnollnoll inspiration till att skriva. Orkar inte någonting,
Och det är ju inte som om nån kommenterar så skit samma.

Blev mycket mycket positivt överraskad av en lärare idag. Mitt i lektionen så ber hon oss bara att hålla för öronen och lyssna på tystnaden i en minut. Sedan säger hon att det är bra att göra så när man känner sej stressad, och att vi inte ska ta allting så allvarligt. Somliga människor vet verkligen hur de ska motivera sina elever. Och det funkade, för gissa om jag kommer anstränga mej i det ämnet från och med nu.

Längtar enormt efter en lång och tyst promenad i höstrusket (har bara bott ett par dagar utanför stan och börjar redan prata om naturen. freak!) men den lär knappast bli av. Det beror på att jag vill gå när det är mörkt, men när det är mörkt vill jag inte gå själv. Samtidigt vill jag inte ha sällskap. Så länge får det räcka med att gå från bussen och hem :)

Så ja, jag antar att livet rullar på, och allt har sina toppar och bottnar eller vad man ska säga. Ibland när man är med om något som till stor del förändrar hela ens utsikt på livet, tycker man dte är så konstigt att världen inte har stannat upp. Människorna på gatan bara går förbi och alla är precis som vanligt fastän mitt liv är kaotiskt.
Först blev jag arg, men hur gärna jag än vill kan jordne tyvärr inte sluta snurra på grund av mej eller mina problem.
Fast nog skulle det vara ganska bra ibland.

Ett par sista ord bara: Baguettevärlden ROCKAR!

Det är så jobbigt att vara lite sjuk och ändå försöka vara som vanligt. Även fast man försöker så blir man aldrig riktigt 100 % närvarande, hur gärna man än vill det. Allt man hör och ser eller gör händer bakom en slags rökridå som är omöjlig att tränga igenom.

Om jag vore riktigt duktig och verkligen ville bli av med min förkylning, skulle jag ligga och sova efter att ha tagit alvedon och druckit min äckliga huskur (varm mjölk med pressad vitlök). Men jag är aldrog duktig när jag borde.
Så jag sitter uppe.

Är för trött för att skirva mer. Kanske senare. Godnatt.

Om jag lovar att hänga upp jackan varje dag, plocka ur diskmaskinen och altid kasta lösa hårstrån i papperskorgen, kommer du tillbaka då? Ditt hus är så fult när det är tomt.

Om jag jobbar jättebra, slutar äta godis och aldrig gör dumma saker, slutar ni att bråka då? För jag vill ha ett riktigt hem.

Och om jag är trevlig mot alla, slutar döma folk och aldrig börjar röka, kan jag få bli normal då? Man vet inte vad man har (eller snarare inte har) förren man har förlorat det.

Orkar egentligen inte skriva men när jag ändå sitter vid datorn så...

Det börjar lukta höst i Stockholm nu. Vinden har blivit hårdare och kallare och löven kommer snart att ramla från träden. Jag blir alltid på väldigt konstigt humör vid den här årstiden. Sentimental är inte rätta ordet, jag vet inte hur man ska beskriva det. Börjar i alla fall alltid tänka på alla andra höstar....Som alltid ter sej mycket bättre än de egentligen var.
Kanske njuter jag lite extra av höstrusket i år eftersom jag faktiskt inte fick någon höst förra året. Vi badade ju för sjutton fortfarande i poolen vid den här tiden.

Hösten innan det minns jag bara som en salig blandning av piskande regn mot fönstret, klibbiga löv, The Rasmus låtar och alldeles för utsvängda jeans.

Tiden går så himla snabbt ibland...

Here we go again...

Måndag: Eu-kunskapsstencil, franskaläxa och public speaking-presentation
Tisdag: franskaprov, matteprov och muntligt förhör i historia
Onsdag: franskaläxa, engelskaredovisning muntlig och skriftlig
Torsdag: Samhällskunskap och diskussionsfrågor
Fredag: Svenska, ordkunskap och stavning.

Men för en gång skull känns det nästan bara skönt att ha allt skolarbete och gräva ner sej i. Om jag bara fokuserar på det, behöver inget annat bli så himla stort. Några vet det, några vet det inte men den senaste veckan har  varit turbulent.
För ungefär en vecka sedan, onsdag morgon rättare sagt, utbröt ett storgräl hemma klockan sex på morgonen. Jag kände bara att jag inte orkade ta det något mera så jag packade en ryggsäck och stack. Gick hem till min mormor och stannade hemma från skolan den dagen. På två dagar var jag inte hemma. Fredag kväll tvingade mamma hem mej igen, och det känns väl helt okej nu även om jag inte kan sluta tänka på vissa saker. Skälen och allt sådant är lite för personliga för att skrivas om, enligt mej.
På lördagkvällen hade vi filmkväll hos Iris, det var väldigt roligt även om vi nästan bara såg filmer med Brad Pitt. Tyvärr sov jag bara fyra timmar den natten och skulle sedan upp och jobba åtta timmar på söndagen. Självklart kom det supermycket folk den dagen och jag och Charlotte fick slita som galningar.

Nu är en ny skolvecka igång igen, men några nya krafter vet jag inte om jag har.

Vilken otroligt, ond, grym och astråkig dag jag har haft!!!!
Nu känns det som om det enda jag skriver om här är skolan, och japp det är astråkigt, men jag hinner för i helvete ingenting annat i mitt liv så det finns inte så mycket att skriva om. Varje kväll när jag kommer hem måste jag sitta i minst två timmar, ofta mer, bara för att hinna med alla mina läxor. Vi har ju inte ens gått en månad i skolan! Och hur kommer det bli att gå i tvåan och trean när det är såhär jobbigt redan i ettan?
Säg vad ni vill, även om jag verkligen skulle vilja plugga mindre så kan jag inte. Det känns redan som jag gör minsta möjliga varje dag, men så är klockan helt plötsligt halv nio igen och min kväll är i stort sett borta.

Men nu ska jag inte sitta här och skriva massa saker jag kommer ångra senare. Jag ska kolla på någon sugig film på tv som, by the way, började för tio minuter sedan.